Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim st e d t
Fot. Järlås.
»Friskytten.» Anna-Greta
Söder-holm som A gathe ochEvaPrytz
som Ä nnchen.
första framföranden. Där ser man t. ex.
Max som Wertheryngling, med ett under
felbhatten svallande hår, med armarna
korslagda över den korta jackan och de trikå
-klädda, i stövfletter trädda benen matt
utsträckta — man ser denne smärtans kavaljer
lyssna till den i demoniskt åtsittande trikåer
upprättstående svartmuskige Kaspar, när
denne mellan vitblänkande tandrader slungar
fram sin dryckesvisa. Naturligtvis var Sigurd
Björling riktigare som den i förbund med
Den Svarte Jägarn (Fan själv) stående
Kaspar. Helt var han väl inte — såsom
Beethoven karakteriserade rollen — »det
odjuret som står där som ett hus», men dock
en krabat av ganska mycken Uhygge.
Lyckligtvis finns det en akt, den andra, där
två — dittills sparade — kvinnoröster
dominerar. Lite nervositet kände man först
med den som Agathe debuterande
Anna-Greta Söderholm då hon först endast sjöng
i duett eller lyssnade till Lill-Annas
(Änn-chens) arietta. Men i och med att stämman
fick expandera i scenen och arian »Wie nahte
mir der Schlummer» blev det liv i de förut
något stillastående Magdalenadragen.
Bävande själ förnams också i de orden
förtydligande sköna tonerna. Den på denna probersten
följande applådstormen bekräftade att en ny
sångerska gjort sin entré på operascenen.
Så var det —- jag själv är för gammal för att
skriva förtjuserskan — Eva Prytz som
tycktes ha tagit sin lilla Anna i egna, här
robust glättiga händer. Det är i tredje aktens
romans och aria hon har sitt egentliga, nu
med drastisk humor givna bravurnummer
där Weber — romantisk ironi! — driver
med den i vargklyftan nyss utvecklade
skräckromantiken, inklusive dess
tremole-rande förminskade septimackord.
Yargklyftan, ja — den var nu tack vare
Bo Beskows och Gunnar Brobergs förenade
krafter ej längre någon skrattretande
historia. I varje fall var det forsande vattenfallet
av illusorisk verkan. Övriga dekorationer
var nog ej lika lyckade.
Weber, den frihetsälskande som nyss
ton-satt Körner-dikter ur »Lyra och svärd»,
inskärpte i ett »avskedsbrev» till sin fästmö:
»Tål ingen halvhet hos dig själv, och du skall
behålla omgivningens aktning.» Nåväl, det
är »halvheten» — hälftenbruket mellan
kärleken till Agathe och samgåendet med
Ondskans makter — som trycker ned Max i
»Friskytten». I allmänhet har denna förseelse
bagatelliserats: hans situation i pjäsen, med
de ideliga misslyckade provskotten, var så
svår — har man menat och framställt
upplösningens räfst som lite löjligt onödig —
att hans snedsteg in på satanisk mark väl
var förlåtligt. Men i pjäsen menar furst
Ottokar allvar när han vill stöta sin jägare ut
ur den mänskliga gemenskapen. (Kaspar,
Den Ondes direkta redskap, ligger ogill.) Den
fromme eremiten menar emellertid, rimligt nog
med hänsyn till att det goda dock är
förhärskande i Max’ väsen, att dennes felsteg må
sonas med ett »provår» varefter han kan
vinna sin älskades hand.
I nådens år 1946 kunde denna slutscen,
med sin konfrontation med »verklighetens
hårda kanter» (uttrycket hämtat från Böök),
med sitt fasthållande vid gränslinjen mellan
rätt och orätt, ha på ett välkommet sätt
talat för ett äldre, bättre Tyskland som ändå
frambragt en del beaktansvärda diktare,
drömmare och tänkare. Men just här nådde regins
möglighet sin kulmen. Vad var det gubben
stod och mumlade i sitt skägg, och vad var
det för löjligt sömngivande gester och ord
som koristerna begick?
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
