Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Heyman Glimstedt
fanor vaja. En mahlerskt skärande
sorg-marschkantilena ropar ut sorgen över
krigets offer. Men även här, nu i sista delen,
lättar trycket, blir andnigen lätt. Den av
blodiga syner svart- och röttblickande Sorgen
och Vreden avlöses av Glädjerytmer -— leggiero
— och av en varmt pastoral durmusik, i
stämningen besläktad med
violoncellkonser-tens allegrosats och även den
stegvis-melodiskt sjungande. Skulle inte detta verk av
en medarbetare i Handelstidningen ha kunnat
kallas: »Segerstedt in memoriam»? Må vara
att glädjehymnen nu kan synas för tidigt
uppstämd — skulle en sådan stämmas upp
var det väl då, efter majdagarna 1945. Det
dröjer kanske till nästa tillfälle. Och det var
inte någon dålig kapellmästarmusik Sixten
Eckerberg —■ med sin alltmer vunna
behärskning och därigenom intensifierade
inspiration — fått att dirigera. (Dirigenten har ju
för övrigt själv genom sitt symfoniska
förstlingsverk vars ursprungligen tilltänkta titel
var »Symfoni 1941» tidigt visat sig reagera
inför vad som hände på planeten.)
Absolut musik är liksom Nystroems
violon-cellkonsert också Lars-Erik Larssons tredje
symfoni såtillvida att dess innehåll är
inpressat i det gängse klassisk-romantiska
sonatschemat. En jäsande materia har
komprimerats i plastiskt överskådlig, strängt
tuktad form ■— det är ofattbart hur det kan
påstås att en komponist som gör sådant är
en komponist utan hämningar. Men tonarten
är c-moll, den alltsedan Beethovens
ödessymfoni särskilt betydelseladdade tonarten. Också
den nya symfonins första sats, allegro con
brio, låter höra knackningar på porten till
det eller de öden som tankarna i varje
symfoni, men särskilt i en i c-moll, bör genomgå.
Dessa »knackningar» — den i %-takt tre
gånger anslagna tonikan som efter beröring
av lilla undersekunden skjuter upp till den
som fjärdedel betonade slutnoten, första
gången molltersen, andra gången den ihåligt
klingande överstigande kvarten — dessa två
av spännande, fermatförlängda
generalpauser åtskilda begynnelsetakter blir till en
obevekligt drivande kraft i den första
temagruppen. Överhuvud kan denna — enligt
Moses Pergaments träffande uttryck — sägas
utmärka sig för »en dramatiserad rytmik à
la Berwald». Det är ångestfull ton i det
egentliga, nedåt och uppåt sig vindande
huvudtemat som får sin harmoniska färgning av den
neapolitanska sexten (egentligen tonartens
sänkta andra ton, sålunda dess). Skall man
ondgöra sig över att det åt den klangskönt
svällande hornkvartetten anförtrodda
sångtemat kommer med balsam för hetsade
nerver? Öronsmekningen — kan man tänka sig
att komponisten använder sig av
dominantspänningarnas ljuvliga urfenomen, dock
tillsatt med bittersmakande dissonans — blir
dock aldrig långvarig. När satsen plötsligt
klippes av i och med den återvändande
motoriska första takten åtföljd av den
sforzando-accentuerade fjärdedelen-tonikan, liksom om
någon med näven i bordet sätter punkt och
slut — då tycker man sig ha varit med om
något spännande.
Larsson som enligt notisen i programmet
»rent av» förvärvat en vidsträckt
popularitet — därav kanske någon avundsamhet?
—-säges i samma skrift ha efter Sinfoniettan
och en del andra verk återgått till »tidigare
ideal» som låtit »den romantiska, osökt
melodiska ådran» hos honom åter ta överhand.
Det sagda passar in också på det följande
E-duradagiot. Med sina vida melodibågar,
sin djupaltererade, mellan dur och moll
svävande och på annat sätt för Larsson
karakteristiska harmonik är satsen inte just någon
grunt svärmisk tonpoesi. Den jagande
oron återkommer i och med det
tarantella-artade scherzot i a-moll. Själva den begagnade
dansformen begränsar väl möjligheterna till
melodisk originalitet, men gräll
instrumentering och harmonik jämte oppositionella
rytmiska kontrapunkter sörjer för att hålla
åhöraren vaken. I triodelens dolce-vemodiga
andante tar den väl igenkände melodikern
Larsson ut sin rätt igen.
Men vad är prestissimo-finalen, där första
satsens c-moll liksom hos Beethoven ljusnat
till C-dur? Jo, en enda temperamentsvåg
över den oavbrutet, öppet eller latent,
fasthållna dubbla orgelpunkten av tonika och
dominant. Denna bas materialiseras ibland —
så redan vid de första takterna —- till en på
lätta fötter dansande unison glädjemelodi.
Men över detta fundament stämmes genast
också upp en annan marschartad, vilt
disso-nerande melodi. I fortsättningen vrenskas
och skenar orkestern, i ständiga trångföringar
av och sammanstötningar mellan motiven.
Särskilt karakteristiskt är en kring
dominanttonen, mellan dess lilla över- och lilla
undersekund rullande figur i sextondelar som
med plötslig frenesi avlöser åttondelsrörelsen.
(Liknande kromatisk figurering förekommer
494
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
