- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiofemte årgången. 1946 /
495

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Opera- och konsertkrönika

också, som ett av tecknen på symfonins
enhetliga stil, i första satsen.) Naket rytmiska
är de två sista takterna: det i sextondelar
våldsamt crescenderande C:et, utmynnande
i en som ett klubbslag verkande åttondel.
Men som sagt: alltsammans byggt över ■—
man kanske vågar säga ■— trosvisst
samman-klingande tonika och dominant.

Sjostakovitj har man, nog med viss rätt,
utropat särskilt med tanke på denna final.
Men lika litet som Ravel tagit ut patent på
sin Boleros stegring över enklaste harmonisk
struktur har väl ryssen gjort det för sin
liknande effekt. För egen del har krönikören
•—- visserligen först i efterhand -—- tyckt sig i
finalen se något annat än tankvagnarna
framrullande i Leningrad. Jag har -— tonsättaren
sätter kanske upp en förvånad min och jag
lider kanske också av en fix idé — jag har
plötsligt sett framför mig den vita
pappersstormen över Kungsgatan den 7 maj 1945.
Nå, symfonin är daterad »Lidingö d. 10. 1.
1946». Och ett av de starkaste ställena i
Lars-Erik Larssons »Väktarsånger», till dikter av
Gierow, var det när barytonsolisten och
manskör utslungade sitt: »Kort är bärsärkars
saga.» Åtminstone personligen kanske jag
får lov att tycka att det i symfonifinalen,
sammanställd med första satsens oro —
liksom i Nystroems uvertyr -— förnams som ett
eko av Glädje blandad med Sorg och Vrede.

»Är det någon som har tagit studenten?» —
så hördes en in i Humlegården promenerande
fin gammal dam fråga, nyssnämnda dag i
maj. »Nej», svarade någon henne, »det är
fred nu.» —- »Åh, på det sättet», tackade den
fina gamla och försvann med sin virkning
uppåt Floras kulle. Historien faller mig in
när jag söker skriva något om Kurt
Ätter-bergs »Symfoni nr 8 (byggd på svenska
folkmotiv)», daterad »ig/12 —44». Vid den
tidpunkten skönjdes freden visserligen endast
vid horisonten, men det kan inte hjälpas att
de av tonsättaren själv citerade orden till
»Kavaljersvisan» — första strofen
»fatalistisk», skriver han i en programkommentar -—■
röjer en viss allmän, skall man säga naiv eller
cynisk oberördhet:

Det gör detsamma vart du kommer

när du dör.

Ty vännerna på båda sidorna du har.

Nåväl, denna något amoraliskt
textuttydda e-mollvisa blir första allegrots
huvudtema. På Atterberg skulle på sätt och vis
kunna tillämpas vad Moliére lär ha yttrat

när han i en pjäs av Cyrano de Bergerac
återfann någon sin egen idé: Je reprends mon
bien oü je le trouve. Den svenska folktonen är
för Atterberg till den grad hemlandston att
han nog innerst tror sig ha komponerat
flertalet svenska folkmelodier själv. När folktonen
söker honom tycker han sig återta sin
egendom.

Med en uppriktighet som borde ha verkat
avväpnande har tonsättaren redovisat för
alla de källor varur han hämtat hela stoffet
till sitt senaste opus. Därmed dock sättande
vapnen i händerna på sina kära
kolleger-kritiker. Men •— handen på hjärtat! — hur
många av oss skulle ha kunnat identifiera
dessa lån ur Nils Anderssons samlingar av
tusentals melodier, andra fyndorter att
förtiga? Vidare har Atterberg varit nog ofin
att använda en visa vars text innehåller
sådant som »Slå brännvin uti holkar.» Sådant
kan såra sensibla sinnen, och man behöver
väl inte konkurrera med brännvinets
förhär-ligare, författaren-tecknaren Albert Engström.

Symfoni eller inte symfoni? •—- det är frågan.
Egentligen borde man väl hålla komponisten
räkning för att han inte symfoniskt
överansträngt, d. v. s. atomiserat, sina periodiskt
avslutade melodier — melodier, inte
symfoniskt dräktiga temata och motiv.
Symfonisk-kontrapunktisk teknik måste förstås användas
vid diverse övergångar och kombinationer.
Men ändå. Ett mellanting, en hybrid mellan
rapsodi och symfoni måste denna Åtta,
påminnande om samme komponists Fyra, nog
kallas. Riktigt symfonisk spänning kunde ej
framkallas. Bäst var helt naturligt symfonins
rent lyriska avsnitt, adagiot, en äkta
atter-bergsk naturnocturne. Den suggererades
genast fram av sordinerat preludierande horn,
sordinerat drömmande stråkar och så det
d-mollmelodibärande engelska hornet över
vilket flöjtens ostinata molltersfigur bar bud
från fjärran vidder. Som konsthantverk
vittnade symfonin överallt om mästarhanden som
vet precis var och hur färg och teckning skall
sättas in. Atterberg har fortsatt med sin
vanliga konstvirkning.

Naturligtvis var Lars-Erik Larssons
symfoni för Tor Mann en tacknämligare uppgift
än den atterbergska. Genom framförandet av
den förra skördade han verklig ära.

Eftersom huvudtemat för betraktelserna i
detta konsertannex blev »1945» må vågas ett
hastigt språng över Kölen. Sist här skrevs

495

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1946/0547.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free