Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Heyman Glimstedt
något om ny norsk musik var i krönikan
1943, när David Monrad Johansens
bedrövliga ■—- dock på ett eller annat håll
uppskattade —- s. k. orkesterdikt »Pan» framfördes.
Nya tider -—- nya toner. Jag får bekänna mig
inte vara på det klara med Ludvig Irgens
Jensens d-moll-symfoni som enligt en av
honom skriven dikt inspirerats av dystra,
ännu inte uppklarnade tider. Men den som
byggt upp den Passacaglia som den vi hört
bör väl tillerkännas kredit. Elektriserande så
att det var svårt att sitta stilla på sin plats
var däremot avslutningsnumret vid samma
konsert, Kjempevise-slåtten, av Harald
Sæ-verud, alltså en låt tillägnad »Heimefrontens
store og små kjempere — -— — uropfört i
Oslo den 4. oktober 1945».
För samme komponists »Sinfonia dolorosa»,
den norska smärtans men också
motståndsviljans minnesmärke, också det, liksom Irgens
Jensens symfoni, upprest under krigsåren —
för det verkets framförande under Garaguly
måste ordet upplevelse tillgripas. I saknad av
partitur eller ens några i programbladet
lämnade notexempel — varför kan inte
Konsertföreningen regelbundet unna en inbilsk
åhörare den genom sådana möjliggjorda
illusionen att han själv komponerar ett verk
samtidigt som han åhör det? — av den orsaken
må det vara nog sagt med detta allmänna
helhetsintryck. Beklämmande att konstatera
var den ringa resonans grannlandssymfonien
tycktes väcka hos de flesta av
onsdagskonsertens åhörare — representanter för vår under
andra länders svåra år mätta och belåtna
publik.
Som en följdföreteelse av år 1945 kunde
också en hos oss förut okänd tysk, tidigt från
sitt hemland fördriven dirigent, Leo Klem-
perer, hälsas vid sina framträdanden den 22
och 27 mars. Nu när så många blivit
rakryggade antinazister hördes inte längre någon
klaga över att vi inte ändå, i alla fall, fick
höra något av den tonkonst som skapades i
Tredje riket. Klemperer kom med det bästa
tyska: Bach, Mozart, Beethoven, Brahms och
Schubert. »Besatt» har varit ett för denne ej
blott till det yttre gigantiske dirigent använt
epitet. Numera måste tilläggas: och behärskad.
Inte en överflödig rörelse där han, utan
taktpinne och stående på själva golvet, utan pall,
fick orkestern att spela som den knappast
gjort sedan Toscanini. Samma fanatiska
exakthet som hos den italienske maestron, men
med mer listig mildhet i sitt sätt att
framtvinga den. (Sålunda vid repetition
förberedande någon anmärkning: »Sehr gut, aber...»)
Blott ett par ord om några höjdpunkter.
Bachs stora orgeltoccata i C-dur: underbart
att i detta sublima återgivande höra det
orgelbrusande verket översatt till orkester — en
transkription (Leo Weiners) inte mer
upprörande än de många Leipzigmästaren själv
gjorde sig skyldig till. Och så Schuberts stora
C-dur. En gammal musikentusiast, som efter
generalrepetitionen tog fatt i mig, fäste
uppmärksamheten på hur den jättelike dirigenten
vid stegringar sätter sig i rörelse och skrider
fram över podiet: »Han ser himlen öppen.
Skriv det!» Det skriver jag gärna.
Vid förnyat besök skall Klemperer dirigera
Nionde symfonien. Kommer mänskligheten
någonsin mer att vara mottaglig för en
förkunnelse av ett universellt broderskaps så
kallade evangelium? Är det önskvärt att
gränslinjen mellan Goda och Onda utplånas?
Är inte tiden mogen för en Tionde symfoni?
Denna krönika har blivit fördröjd, pä grund av omständigheter, över vilka varken författaren eller redaktionen
varit herre.
496
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
