Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den ansvarslösa godheten. Till John Steinbecks etik. Av Jöran Mjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jöran Mjöberg
dem. På ett liknande sätt som i Riddarna
kring Dannys bord är här det första
dryckeslaget, det som Mack och hans vänner satt
igång med, anordnat till doktorns glädje och
ära. Men det går av stapeln i hans eget hus,
i hans frånvaro, och förvandlar huset till ett
augiasstall. Alla grodorna, som Mack och hans
vänner plockat till doktorns tjänst, vilt
berusade av whisky under en nattlig
expedition, bokens dramatiska och komiska
höjdpunkt, alla dessa grodor rymmer ur säckarna,
sitt fängelse, när slagsmålet och tumultet
tar vid, och så blir alla resultat av den goda
gärningen förspillda. Mack konstaterar
resignerat, att det alltid slutar på det sättet. Det
tjänar ingenting till att be om ursäkt, säger
han efteråt till doktorn. Att be om ursäkt,
det har han hållit på med i hela sitt liv.
Till sist må tilläggas, att alla dessa
representanter för den ansvarslösa godheten har
en föregångare i en av Steinbecks tidigasts
romaner, To a God Unknown (1933). Det är
Benjamin, den yngste av de fyra bröderna,
som utvandrar från östern till Kalifornien.
Han är en bortkelad, lycklig människa, men
opålitlig och med ett uttryck av ungdom,
■oskuld och »dödlig hjälplöshet», som inger
.alla kvinnor medlidsamma moderskänslor för
honom, tills han slutligen i deras armars
.skydd bringar dem bekymmer och olycka.
I sitt arbete Diktare och avslöjare i
Amerikas moderna litteratur förklarar Artur
Lundkvist Steinbeck för den absolute optimisten:
»Hos honom finns ingen efterkrigspessimism,
ingen misströstan införmänniskonaturen, inget
tvivel på de ljusa framtidsmöjligheterna.» Detta
må innehålla en portion av sanning, så långt
det gäller Steinbecks sociala inställning: i t. ex.
Vredens druvor tycks han vara den troende
sociale idealisten. Men i grunden är Steinbecks
sociala optimism ganska säkert en
trots-allt–optimism, en optimism grundad på
samhällelig pliktkänsla. Ty hans fastställande av den
goda handlingens tragiska resultat, av dess
totala ansvarslöshet bottnar i själva verket
i en ytterlig pessimism inför den mänskliga
naturen, människornas handlingar och
resultaten därav. Men ur denna negativa sida hos
Steinbeck själv kommer ändå något gott,
liksom ur det onda och negativa i hans skapade
värld. Detta goda är hans djupa förståelse,
hans tolerans inför felstegen och svagheten.
Han är en sådan pessimist, när det gäller
godheten, bara därför att han misströstar om dess
-intellektuella styrka. De goda föresatserna gäc-
kas alltid av de mänskliga svagheterna — där
det inte är svagheterna som maskeras bakom
goda föresatser. I Möss och människor talar
George om hur snäll Lennie är, fast han inte
har något förstånd, och Slim fastslår i
princip, att »riktigt smarta grabbar är sällan
snälla». Att vara dum och snäll hör ofta ihop,
säger han sammanfattande.
Här kommer man fram till det som bredvid
tesen om det ansvarslösa, det fåfänga och
lönlösa i godheten är grunden i Steinbecks
etik. I Det stora kalaset låter han sin doktor
säga så här:
Alla de egenskaper vi beundrar hos människor —
godhet och generositet, öppenhet, ärlighet, känslighet
och tolerans ■— är de som i allmänhet följer
misslyckandet åt i vårt samhällssystem. Och de drag som
vi avskyr -— hårdhet, girighet, lystenhet, elakhet,
egoism och självupptagenhet — är de som leder till
framgång. Och folk beundrar kvaliteten hos de förra
egenskaperna och älskar resultaten av de senare.
Det finns bara en naturlig konsekvens av
en sådan lära: avstå från handlandet, avstå
från ägandet i världen! Steinbeck är ärlig
och följdriktig: han drar den konsekvensen.
Det är samma konsekvens som dragits av
Schopenhauer och de indiska vishetslärarna.
Att Steinbeck också intresserat sig för
indisk religion och kultur, bekräftas av det
långa citat ur Veda-hymnerna, som står som
motto till hans roman To a God Unknown.
Han följer där en kulturtradition, yppad hos
flera av de amerikanska 1800-talsförfattarna
och i våra dagar uppehållen just i Kalifornien
i form av tidskrifter behandlande indisk
religion.
I inledningen till Riddarna kring Dannys
bord kallas Dannys och hans vänners krets,
denna krets som lever det lataste av alla
dagdrivarliv, för »en skön och vis
organisation». Ett av bokens kapitel har rubriken
»Hur ägandets gift härjade i Pilon och hur
det onda till en tid triumferade hos honom».
Det onda hos Pilon är hans begär att äga,
och det besätter honom när han kommer på
tanken att hyra ut sitt hus, huset som han
i sin tur hyrt av Danny, till Pablo för att på
det sättet tillskansa sig egendom i klingande
valuta. Också på Danny har ägandet ett
menligt inflytande. När han ärvt sina båda hus,
märker Pilon hur »ägandets bekymmer»
börjar sätta sina spår i vännens ansikte. Han
menar nu att det måste vara slut med deras
vänskap: när man ingenting äger, vill man dela
allt vad man eventuellt kan få med sina vän-
512
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
