Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den ansvarslösa godheten. Till John Steinbecks etik. Av Jöran Mjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den ansvarslösa godheten
ner, men välgörenheten tar slut, när
rikedomen kommer.
Trots allt blir Danny ganska oberörd av
sitt ägande. När han får veta att hans ena
hus håller på att brinna ner, frågar han
förstrött, om brandkåren har kommit, och när
han får detta bekräftat, lämnar han inte ens
fru Morales, som han tillbringar kvällen hos
— han kan ju ändå ingenting göra! När sedan
huset brunnit ner, erfar han inte någon annan
känsla än tillfredsställelse, ty om huset
funnits kvar skulle han ju bara längta efter
hyran, och hans vänner skulle varit kyliga mot
honom därför att de var skyldiga honom pengar!
Också strävandet är alltså av ondo.
Endast den som kan avstå därifrån kan leva
som i paradiset. Det gör Danny och hans
vänner, det gör också Mack och hans gäng i
Det stora kalaset. Gud, som givit livets gåva
åt prärievarg och råtta, åt sparv, mai och
fluga, säger Steinbeck i Det stora kalaset,
Gud måste ha en särskild kärlek till odågorna
och dagdrivarna. Hos Steinbeck hänger detta
samman med hela hans etiska uppfattning.
I den sista boken är det »Doc» som får vara
hans språkrör och förklara strävandets,
käm-pandets, framgångens egenskaper för
osympatiska och av ondo.
Mack och hans vänner, liksom Danny och
hans krets, de är i sanning sympatiska på
samma sätt som de där, vilka äger de goda
egenskaperna men inte intresserar sig för
framgången. De kan göra vad de själva vill,
heter det. De skulle kunna förstöra sitt liv
och skaffa pengar. Mack själv är mycket
intelligent, och alla kan de verkligen få något
gjort, om det är någonting som de verkligen
önskar sig. Men de känner tingens natur för
väl för att fastna i en sådan önskan. Alla
våra så kallat framgångsrika män, säger
Steinbeck, är sjuka människor, människor
med sjuka magar och sjuka själar. Endast
Mack och hans pojkar är friska och
märkvärdigt rena. De har inga andra ambitioner
än att äta, dricka och vara tillfredsställda.
Medan de flesta människor ödelägger sig i
sina försök att bli tillfredsställda och inte når
sitt mål, närmar sig Mack och hans vänner
målet lugnt och liksom tillfälligt och kan på
sitt lidelsefria sätt känna sig tillfreds med
denna världen. Ambitionen, ägandet,
nyfikenheten finns för dem till endast som
frestelser, som de oftast är i stånd att avvisa.
Det händer en gång att riddarna kring det
bord som är Macks med beundran talar om
Macks förtjänster och förklarar att han utan
vidare kunde bli Förenta Staternas
president om han ville. Men en av riddarna
genmäler, trogen allas deras filosofi: »Vad skulle
han kunna göra om han blev det? Det skulle
väl inte vara något nöje med det!»
De etiska problemen i Steinbecks diktning
har alltså en synnerligen stor spännvidd,
även om man måste medge, att hans etiska
maximer ibland har ett inslag av effektsökeri,
av gäckeri med läsaren. Men allvaret kvarstår.
Finns det någon av de moderna amerikanska
författarna som etiskt har så mycket att säga
som Steinbeck i hans outtröttligt varierade
filosofi om det godas och det ondas
oupplös-liga sammanhang, om den egoistiska
altruismen och den altruistiska egoismen, om
godhetens ansvarslöshet och praktiska oförmåga,
om ägandets och handlandets ondska?
Den svenska bedömningen av den
moderna amerikanska litteraturen har
tenderat att ställa otroligt skickliga och
beundransvärda artister som Hemingway och
Faulkner, Hemingway med sin inträngande
människokunskap och sitt frenetiska
återvändande till modets och feghetens,
manlighetens och kärlekens motiv, Faulkner med
sin geniala djuppejling av ondskans problem
och de besegrades besatthet, vida före den
mänskligt bredare Steinbeck. Men Steinbeck,
som i den närmaste danska motsvarigheten
till Artur Lundkvists och Thorsten Jonssons
svenska arbeten om modern amerikansk
litteratur, nämligen Sven Møller Kristensens
Amerikansk Litteratur 1920—1940, får en verkligt
framstående plats och kallas »ikke den
ringeste» av trettiotalets författare väster om
Atlanten, har i novellsamlingen Den långa dalen
visat, att han i teknisk skicklighet och
psykologisk säkerhet knappast står åtminstone
Hemingway efter. Och medan han i böckerna
om Danny och Mack i paradoxalt utmanande
form lagt fram sin syn på den största lyckan
för människan i denna värld, har han på
samma gång i sin kvantitativt största roman,
Vredens druvor, visat att han praktiskt sett
är en social optimist, som vill tro på
mänskligheten och utvecklingen. Hans diktning har
ett sällsynt vitt och givande register, och
även om man inte vill ställa honom framför
hans samtida landsmän, måste man med
bestämdhet hävda, att han icke är värd att
ställas i deras skugga.
33—Ord och Bild, 55 :e årg.
513
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
