Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Resa genom Skaftafellssýsla på Island. Av Peter Hallberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Peter Hallberg
Mjölkning på S ka f t a f ell.
plats där Reykjavik nu ligger. Vi red som
sagt, eftersom Ingölfshöftji skiljs från
fastlandet blott av en mycket grund strandsjö.
Men vinden och skvättet från hovarna i
före-ening gör, att det är bäst att klä sig
vattentätt, även om solen skulle skina. Fåren med
sina lamm hade här och där funnit sig bete
på någon grästuva, som stack upp över
vattenytan. Ute på Ingolfshöföi fängslades
man av den fria havsvidden och av
fågelskränet utmed öns branta stup. På sina
ställen hade deras träck gött slänterna, så att
gräset växte extra grönt och frodigt.
Frampå kvällssidan lämnade vi
Fagur-hölsm^ri med lastbil. Vid ett tillfälle gick
chauffören i sina gummistövlar ut i en
strömfåra och röjde undan ett par besvärliga
stenar på bottnen, innan han körde över. Snart
tog dock hästarna vid, och denna gång var
det bonden Oddur från Skaftafell som mötte
oss. Vi red över åarna Kota, Virkisd och
Skaftafellsd. Tidigare hade jag knappast
haft klart för mig, hur mycket hästens
egenskaper och träning betyder för att man skall
komma lyckligt över sådana vattendrag. Men
denna gång hade jag fått på min lott en envis,
grå kuse, som helt vägrade att inse vikten
av att i vattnet följa sina kamrater i spåren
på den väg som Oddur rekognoserat. Då det
blev djupare, greps han av en lätt panik och
ville till varje pris sticka käpprätt över i den
värsta strömfåran. I rädslan började han
också snubbla, varför jag gjorde mig beredd
på att när som helst få komplettera mina
erfarenheter med ett bad i en jökelflod. Allt
avlopp dock utan varje missöde. Sedermera
fick jag av Oddur veta, att han nyligen fått
denna häst från en trakt av landet längre
västerut, där floderna inte ingick i hästarnas
erfarenhet på samma sätt som i
Skaftafells-sysla. Konstrandet i vattnet kunde alltså,
åtminstone delvis, skrivas på ovanans konto.
Själva slutspurten till Skaftafell var en
verklig upplevelse. Gården ligger högt på en
sluttning, och heimreidin, »hemritten», går
genom en björkträdslund förbi en forsande
fjällbäck. I den sköna kvällen tog Ölafur
och jag omgivningen i närmare ögonsikte.
Bäcken i sin djupt nedskurna ravin bildade
ett ståtligt vattenfall. Ett litet kraftverk
var infogat i terrängen på ett sätt, som kom
en att tänka icke på modern teknik utan på
en fridfull hydda i ett romantiskt landskap.
Från markerna kom den starka klöverdoften,
och inne bland träden hade fåglarna ännu inte
tystnat. Hemma i Sverige skulle man väl
knappast imponeras av Skaftafells spensliga
och vridna björkträdsvegetation, uppblandad
med rönnar och videbuskar. Men när man lärt
känna de nutida islänningarnas iver att få
skogen att trivas i sitt land — man kan
här tala om en verklig folkrörelse för
skogsodling •—- får man en annan syn på även
den anspråkslösaste björkdunge. Den
innebär för islänningen en erövring från en hård
natur — återerövring skulle man i viss mån
kunna säga, eftersom jorden gömmer bevis
på att Island tidigare haft mera skog än i
våra dagar.
Vid avfärden från Skaftafell på
fredagsmorgonen gick ritten till att börja med genom
ett med låg björkskog bevuxet och av en
mängd bäckraviner genomskuret landskap.
Sedan vi därefter passerat en mindre
sandsträcka, var vi framme vid Bcejarstadaskögur,
en av de ryktbaraste »skogarna» på Island.
Den ligger som en grön oas alldeles vid
randen av jöklarnas domän, och vi rastade här
för att lyssna på fågelsången, plocka
stenhallon och beundra björkarna, som här
sträckte på sig till omkring sex gånger
manshöjd. Från Bæjarstaöaskögur hade vi bara
tre kvarts väg till kanten av Skeiöardrjökull.
I stället för att forcera den strida Skeiöard,
som här bröt sig fram ur isens innandömen,
föredrog Oddur att ta vägen över själva
jökelhörnet. Senare på hösten, dagarna 17 till 27
september, inträffade här ett naturfenomen,
som återkommer med ungefär tio års
mellanrum: en väldig vattenflod ur jökelns inre
tog sig utlopp genom Skeiöarå. Då vatten-
528
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
