Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Resa genom Skaftafellssýsla på Island. Av Peter Hallberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Resa genom S k a f t a f ell s s y sl a på Island
mängden på morgonen den 24 september
var som störst, beräknade man den till
18 000 m3 i sekunden, d. v. s. nästan lika
mycket som i Volga och Donau tillsammans.
Floden förde med sig isblock på ända till 15
meters höjd och stenar på 2 ton. Hela
vattenmassan i denna flodvåg uppgick till 3,5 km3.
Vattnet härrör från Grimsvatnadalur, som
ligger mitt inne i Vatnajökull och är cirka
35 km2. På grund av den underjordiska
värmen bildas i dalbottnen av smältvattnet en
stor, istäckt insjö, som så småningom söker
sig utlopp under isen. Denna procedur
upprepas som sagt omkring vart tionde år. Vid
detta senaste tillfälle kunde man konstatera,
att istäcket just i den nämnda dalen sjunkit
omkring 100 m på ett område av 20 km2.
Vi fick alltså här fara af hestbaki, som
det isländska uttrycket lyder, och leda våra
hästar vid tygeln. Oddur gick i spetsen med
en yxa och högg vid behov jack i isen, för
att djuren skulle ha fotfäste. Isen var här i
utkanten täckt av sand och stenar och
företedde intet av den nästan överjordiska vita
renhet som man gärna vill förbinda med
begreppet jöklar. Efter fyrtiofem minuter
kom vi ner på Skeidarärsandur, där vi sedan
skulle tillbringa en stor del av dagen. Mitt
på den ödsliga slätten mötte vi nästa bonde,
Björn från Kålfafell. Då Oddur ensam vände
tillbaka hem, knöt han ihop alla sina sju
hästar vid varandras svansar. En häst, som
är bunden i svansen på en annan, kallas
taglhnytingur, »svansknyting». I det bildrika
och inte sällan rätt drastiska isländska
språket används detta ord också i överförd
bemärkelse om en person, som går i en annans
ledband. Vilken åskådlig kraft har inte glosan
fått för en, sedan man sett Oddur sätta sig
i rörelse med sin karavan!
Vi red med Björn över den ganska djupa
ån Nüpsvötn och tog på motsatta stranden en
rast i det saftigt gröna gräset vid foten av
det mäktiga fjället Làmagnüpur. Sedan vi
vadat över ytterligare ett större vattendrag,
Djüpd, nådde vi vid sjutiden på kvällen
gården Kålfafell. Därmed tog vi definitivt
avsked från hästarna, och Einar sade sig
göra det utan saknad. I mina öron ljöd dessa
ord nästan hädiska. Så blaserad kunde väl
bara en islänning bli, som från barnsben
tumlat de små islandshästarna. Visserligen
Fot. S. Thörarinsson
Niipsvötn övervadas. I
bakgrunden fjället Làmagnüpur.
hade jag kanske inte själv tillfullo uppskattat
mina fyrbenta kumpaner, om de visat sig
hemfallna åt lasten att brokka, d. v. s. trava
på ett visst infernaliskt, småhackigt sätt,
vilket kommer ryttaren att ristas, så att han
känner det som om tänderna skramlade lösa
i munnen och resignerad avvaktar det
ögonblick då hjärtat med en dov duns skall
slå igenom mellangärdet. Allt detta var nu
glömt, och det var nästan med vemod jag
nu skildes från dessa underbara djur, som
burit mig i vått och torrt, och som inte hade
den minsta andelen i att resan blev en
oförglömlig upplevelse.
Från Kålfafell hämtades vi samma kväll
av en jeepbil och var efter två timmars
körning framme vid nästa nattkvarter.
Kirkju-bcejarklaustur. Namnet härleder sig av att
det under den katolska tiden fanns ett
kloster på platsen. Nu låg här i stället ett
pensionat, och vi kastades således huvudstupa
in i den högre civilisationen.
Morgonen därpå, lördagen den 4 augusti,
började vårt sällskap att upplösas. Ölafur
dröjde sig kvar på platsen, medan Einar,
Jön och jag stuvade in oss i bussen mot
Reykjavik. På den långa dagsresan dit
de-barkerade också dessa mina reskamrater på
olika punkter. Nu var det hela inte så
fängslande som förut. Delvis berodde väl detta
på att man efter de gångna dagarnas
överväldigande intryck befann sig i ett slags
bakrus. Men i själva verket hade landskapet inte
längre samma väldiga resning som några
dagsleder längre österut.
Fotografierna (med undantag av de på sid. 519 och 529) av V. Sigurgeirsson.
34—Ord och Bild, 55 :e årg.
529
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
