Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - A. W. Finch. Av Rabbe Enckell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. W. Finch
färg det monumentala i vinrött, djupblått,
saftigt grönt och smältande gult. Dessa
mästerverk leder tanken till Chardin. Det
förringar inte Finchs storhet att han vågat
sig så nära denna mästare. Färgklangens
harmoniska slutenhet är här nådd, något
som alltid skall förbli en sällsynthet i
måleriet, hur ofta än stilarna växlar.
I landskapen av mindre format och i de
brett upplagda stillebena nådde Finch
sitt bästa. Han sökte helst sina motiv på
för oss främmande mark: engelska
flodlandskap tolkade han med återseendets
spontana glädje. Han var en internationalist
och överlämnade sitt skapade verk åt sitt
nya hemland utan att låta sig bindas av det.
Han målade även finska landskap med en
touche som förlänade dem något av
främmande luftstrecks måleriska rikedom.
Finchs konst rönte momentant hög
uppskattning i Finland. Men det var ett något
kyligt och alltför formellt respekterande
erkännande. Man har haft svårt att helt
och fullt införliva honom med vår egen
konst, som länge nog sökt sin inspiration i
det hemvana och kära. Man har behandlat
honom respektfullt men summariskt. Det
har kanske känts besvärande att erkänna
den överlägsna kraften, därför att den
tillfallit oss på sidan om det nationella.
Den finska svagheten för »temperament»
har stått undrande inför den kultiverade
behärskningens långt rikare och djupare
temperament. Det är inte de enskilda
verkens lätt konstaterade
temperamentsfu.il-het, som ger den förblivande styrkan,
Nature morte. ig2i.
utan själva utvecklingsbågen över ett
livsverk.
I Sverige har man knappast fattat den
fulla betydelsen av den konst, som
representeras av Magnus Enckell och Finch.
Man har varit angelägen om att finna det
nationellt karakteristiska ungefär som man
(med någon överdrift sagt) hos Engström
sökt efter kolingtypen. Uppskattningen av
Helene Schjerfbeck visar att man är på
väg att göra sig fri från detta. Hennes
konst är inte i vedertagen mening nationell.
Det vore måhända nyttigt att än resolutare
bortse från detta kringgärdande och
hämmande betraktelsesätt. Ju mindre en nation
är, ju månare är den om kravet att känna
igen sig själv i sin konst. Men då det är
fråga om konst, får man inte känna sig som
en »liten» nation. Man måste vara öppen
för impulser, såsom vore man rik, även
om man råkar vara fattig.
549
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
