Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gustaf Cederström och Karl XII. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Cederström och Karl XII
Detta drag av behärskning hade
aristokraten och officeren Cederström lätt att
förstå och uppskatta. Och han har också
på prosa direkt understrukit det i sin Karl
XII-karakteristik i Hugskott. Han dröjer
där vid alla de fina smådrag, som i
Nordbergs historia målar personligheten och
framhåller bl. a., att Karl XII aldrig
förgick sig. »Det enda tecknet på vrede, då
något misshagade honom, var, att han drog
upp läpparna mot näsan. Skedde detta tre
gånger, under det hans kinder täcktes af
rodnad, var han mäkta vred.»
Starkare än från dessa tavlor strålar
emellertid suggestionen från den ensamme
på den 30 november-tavlan av 1897, som i
viss mån utgör ett uttryck i bild för den
karakteristik som Cederström långt senare
i ord givit i Hugskott:
En sådan gloria, som den, som strålar kring
hjältekonungens huvud, kan ej under två
århundraden bevaras kring en historisk persons hjässa,
trots alla starka försök att gnaga på de rötter Carl
XII:s-kulten slagit i svenska folkets hjärtan, utan
att den är berättigad. Hans bild skall aldrig blekna,
och den väldiga gestalten gjorde ännu, då den
nyligen bragtes i dagen af våra historieforskare,
som nog fingo bevis för motsatsen af hvad de
väntat sig, på de närvarande, i all sin skröplighet,
ett nästan lika öfverväldigande intryck som i
lifvet. ’Dieu qu’il est grand’, sade Henrik III, då
han stod inför den mördade hertigens af Guise lik.
Det är detta intryck av hjältegestaltens
nästan mytiska storhet, som Cederström
lyckats fånga i den 30 november-tavlan.
Den föreställer konungen i löpgraven vid
Fredrikstens fästning, strax innan skottet,
som skulle ända hans liv, fallit. Hans
gestalt reser sig mäktig och gåtfull i skenet
av det sparsamma ljuset från en lykta mot
natthimlen, på vilken karlavagnens
stjärnbild strålar. Och det ligger en skräckfull
undran över ansiktet på den man, som för
ett ögonblick skönjer den väldige i det
tunga novembermörkret.
Det har nog funnits något av denna
undran också hos Cederström inför konung
Karl XII, men kärleksfull vördnad har
dominerat den livslånga hyllningen. Under
en följd av år uppvaktade han årligen sin
älskade konung den 30 november i
Riddar-holmskyrkans gravkor, de sista åren vid
sin dotter Carolas arm, och när han ett år
före sin död, vid sitt besök 1932, kände
krafterna svika, tog han ett rört farväl
av den man, som följt honom genom hela
hans levnad.
565
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
