Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Amerikansk ordalek och bildhumor. Av James Rössel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
James
Rössel
William Gr op-per. Omslagsteckning
till »W hither, w hi t her?»
blommar som rosen i komposthögen eller
som en blåklint i asfalten. Engströms Koling
eller Haseks Svejk må sedan visa aldrig så
ursvenska eller ärketjeckiska drag — båda
är dock renodlade typer, konstgjorda
skapelser av konstnärliga fantasier.
Humorn i Amerika, såsom den utvecklats
av sina bästa representanter de senaste
decennierna, är också den en högst speciell
produkt, en hybrid av Middle West, Bronx
och Hollywood. För att understryka det
sistnämnda, behöver man bara framhålla
de världsbekanta filmerna i skämtets,
satirens eller den allmänna galenskapens anda,
från Mack Sennet- och Chaplinfarserna för
25 år sedan till Disney- och Marxfilmerna
på trettiotalet, de senare ojämförliga
klassiker i crazystilen. Från nybyggar- och
guld-grävarhumorn i Bret Hartes och Artemus
Wards enklare grotesker till New Yorkers
utstuderade drift med läsaren-åskådaren är
vägen ganska lång, stenlagd av krig och
kriser och obarmhärtig självkritik i ett
kaos av hundraprocentig kritiklöshet. Men
det våldsamma och hänsynslösa finns kvar,
både i humorn och satiren. Den amerikanska
humorn är förkrossande effektiv, när den
är som bäst. Den slår hårt och siktar på
magskrattmuskeln i närheten av solar
plexus.
För femtio—sextio år sedan
förkroppsligades den av Mark Twain, ett vildvuxet
geni som med alla sina svagheter ägde
beundransvärt herravälde över komikens
och satirens alla grepp, självfallet i
»American style». Nuförtiden förkroppsligas den
säkerligen bäst av den tecknargeneration,
som under redaktörens, Harold Ross’ hägn
vuxit fram i New Yorker, en av U.S.A:s
bästa tidskrifter och ojämförligt den
roligaste. Män som Charles Addams, Whitney
Darrow, George Price, Robert Taylor, de
något äldre Al Frueh och Gluyas Williams
eller William Steig och Peter Arnö — den
sistnämnde förmodligen internationellt mest
välkänd —• gjorde under hela trettiotalet
och gör fortfarande teckningar, som inte
bara är »roliga gubbar» utan kvicka,
koncentrerade ideer. Det finns gemensamma
och typiska drag hos de flesta, även om de
inte alltid framträder entydigt. Såvitt jag
förstått, motsvarar dessa drag i mångt och
mycket den amerikanska prosans
humoristiska traditioner — traditioner, som för
övrigt varit relativt dåligt företrädda de
senaste årtiondena inom prosan själv. Den
amerikanska humorn har inte längre någon
dominerande representant inom den
konstnärligare prosan i varje fall, ehuru några
författare — allra bäst James Thurber,
dessutom Clarence Day (död 1935), Leonard
Q. Ross och S. J. Perelman — gjort vad de
kunnat för att hålla spexandan vid liv.
I stället har lyriken med Ogden Nash en
lysande humorist utan medtävlare, tror jag,
i våra dagars anglosachsiska litteratur
överhuvud. Den spirituella Dorothy Parker
som inte skrivit något på åratal, hör med
sin introverta ironi närmare till europeisk
än amerikansk tradition. Steinbeck och
Caldwell har gjort åtskilliga humoresker,
om man så vill, i den rustika genren, men
jag tror knappast man vill räkna dem till
humorns professionalister mer än
exempelvis Piraten eller Johan-Olov hos oss.
Och komedin, med sin blandning av satir
574
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
