Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Amerikansk ordalek och bildhumor. Av James Rössel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Amerikansk o r d a I e k och bildhumor
och fars (modell Kaufman med
medarbetare), är trots eller tack vare sin drivna
teknik inte riktigt »the real thing»;
Broad-way-humorn ambulerar lite för villigt på
sketchens och kåsörkvickhetens bakgårdar.
Den amerikanska bildhumorn, som skall
illustreras med några få arbetsprov,
avspeglar och karrikerar bland annat de
intellektuellas egen attityd eller pose av
»detachment», av kylig eller ängslig
neutralitet, och av »sophistication». Den
angloamerikanska jargongen av
New-Yorker-snitt talar om »ineffectuals and futilitarians»
som gruppbeteckning, ett uttryck för den
något schizoida självironi, som bedrives
som sport av studenter och unga
intellektuella lite varstans (hos oss renast utvecklad
i »Biandaren», en av våra mycket få
humoristiska produkter av internationell klass).
William Gropper, som själv tillhör de
deciderat vänstervridna av trettiotalisterna,
har tecknat sina bröders andliga porträtt i
omslagsvinjetten till en antologi, »Whither,
whither, or, After Sex, what?», som tillhör
eliten av modern parodisk litteratur, med
New-Yorker-män som E. B. White och
M. Cowley bland medarbetarna. Men den
intellektuella självironin är endast ett av
ledmotiven. Den sociala satiren kan vara
våldsam både i motivval och nyansering. När
artisten lever i en miljö av hårda kontraster
och skärande motsägelser, kan han
konkurrera med verklighetens orimligheter
endast genom att tvinga
läsaren-betraktaren till desperation. Ty strax efteråt möter
man ju ungefär samma overkligheter i
förstasidesrubriker eller sensationella
annonser. Hans väg blir en balansgång mellan
ironi och sarkasm, mellan skämt och vådlig
drift. Det är denna ständiga avvägning,
som ger den bästa amerikanska bildhumorn
från senare år dess intellektuella valör
—-och den är inte föraktlig.
Den som gillar systematik kan roa sig
med att skala fram ett par-tre drag, som
de äldre amerikanska humoristerna med
Peter Arnö. »För Guds skull säg
mig var herrtoaletten är!!»
For Members Only.
Mark Twain i spetsen har gemensamma med
flertalet senare kolleger1. Man kan
framhålla överdrifterna, underbetoningen
(understatement) och bisarreriet (whimsicality,
om det nu kan översättas) såsom tre sådana
drag. Det typiska hos många geniala
humorister är en kombination, i sällsynta
lyckträffar, av allt detta. I brydsamma och
osannolika situationer, som innehåller ett
maximum av det prekäras spänning, fäller
huvudpersonen ett lakoniskt yttrande, eller
talar med stumma åtbörder, som till
bristningsgränsen laddar situationen med
förtvivlan eller resignation. Livets
hänsynslösa konsekvens eller inkonsekvens blottas
inför oss och vi lockas till brutalt hjärtlösa
glädjeyttringar.
Peter Arno’s maskeradgäst tolkar
sålunda, i sin gripande, mänskliga vädjan,
ett maximum av förtvivlan inför ett tri-
1 För dessa synpunkter har jag att tacka
Kenneth B. Murdock från Harvard, som gästade
Stockholm våren 1946.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
