Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Amerikansk ordalek och bildhumor. Av James Rössel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/ a m e s
Rossel
M. A. A lain. Picknick.
The New Yorker.
vialt men bjudande, mänskligt behov. Och
fågelhamnen avbildar, med sin deprimerade
hållning och dystra min, något av
kulturens offerväsen inför ett av dess grymmast
plågade offer.
Charles Addams’ bildhuggare, som med
sitt mästerverk levandegjort
människosläktets heroiska men tilltrasslade
stridigheter, har på ett snarlikt sätt insnärjts i
egna bojor och synes närmast resignera om
utsikterna att bryta sig ut ur komplexet.
Dagspressen meddelade nyligen, att
Orfeus-gruppen på Hötorget hade en ögonåkomma
att tacka för vissa expressiva linjespel, som
mången av Milles’ beundrare lärt sig älska
som en geniets meningsfyllda lek. Ett
exempel, så gott som något, på de bildande
konsternas underbara samspel med
naturens lagar. Känslan för tillvarons alla
komplikationer bildar, som vi strax skall finna,
ett ledmotiv för många amerikanska
humorister, som just i människans kamp med
en invecklad tillvaro finner löjligheten
driven till det sublimas höjder.
Den moderna människan, inte minst den
amerikanska, söker gärna idyllen i det öde
landet. Liksom ett hjärta av guld klappar
bakom den skrovliga ytan i begravnings-
talen, så bräker gärna en drömd idyll
bakom splitterfri vindruta, goggles och
reservoarpenna i asfalt- och
betonglandskapet. Alains picknickande newyoikare
kan ha tomtagentur eller grönsakshandel
på Manhattan, och jämte hustru och
minderåriga barn njuter han söndagens frid
och Heinz’ eller Libbys utmärkta
konserver, skyddad bakom en frodig häck,
invid en stilla plaskdainm.
Ögonblicksbilden visar den aningsfyllda stunden före
katastrofen, med den hedervärde mannen
lätt oroad av egendomliga ljud. Teckningen
kan kännetecknas som en inverterad idyll
och belyser ännu en gång falskheten i
slagordet om den »spända förväntans
upplösning i intet». Artisten har tvärtom förunnat
betraktaren ett ögonblick av intensiv
förväntan, pius vissheten om dess uppfyllelse.
Om någon sekund skall idyllen spolieras,
men man kan alltid hoppas, t. o. m. att
termosflaskan överlever oskadd. Skall man
här tala om »förväntans upplösning», blir
det snarare dess upplösning i något helt
annat.
Robert Taylor är satiriker liksom Steig
och i viss mån Arnö. De båda damerna i
avantscenlogen kan gott tillhöra Kar de
Mummas rollistor, ty dumheten är ungefär
lika internationell som hårmodet, även om
skräckdramatiken är mindre omhuldad i
Stockholm än på Broadway. Teaterpubliken
är, får man hoppas, i allmänhet inte så
skräckinjagande någonstans. Den klassiska
repliken från pianissimot i en
Beethoven-konsert — »Jag steker mina i olja» —
härstammar emellertid också från Amerika,
vilket kan vara tröstrikt att veta. Trots
ironin i den dramatiska scenen utanför
scenen, trots det öppna hånet mot det slags
människor som säger sådant om detta slags
dramatik, finns det likväl inte mycket
avslöjarpatos i bilden. Aktörerna i den
»förfärliga» strypningsscenen är i realiteten
ungefär lika komiska som damerna i logen.
I realiteten är aktrisens permanentning väl
576
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
