Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Emily Dickinson efter många år. Av Ebba Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ebba Lindqvist
att hennes dikter skulle brännas efter
hennes död. En dylik befallning har aldrig
getts, säger mrs Bingham, endast
vännernas brev skulle brännas. Om dikterna var
ingenting sagt. Att tanken på berömmelse
inte var henne främmande visar ett
femtontal dikter, upptagna i den nya
samlingen, dikter som sysslar med »fame».
I t Gång på gång måste hon säga sig, hur
lite värd berömmelsen är: tanken på den
håller henne ändå fången, och hon ger den
olika uttryck.
Fame of myself to justify!
All other plaudit be
Superfluous, an incense
Beyond necessity,
säger hon på ett ställe, medan hon på ett
annat med äkta dickinsonsk humor
kommenterar äran så här:
A clover’s simple fame
Remembered by the cow
Is sweeter than enameled realms
Of notoriety.
Renown perceives itself
And that profanes the flower;
The daisy that has looked behind
Has compromised its power.
Till slut når hon fram till döden som
ryktbarhetens villkor — den lott som skulle
bli hennes:
The first we knew of him was death,
The second was renown;
Except the first had justified
The second had not been.
I många av de nya dikterna finns
oändliga variationer på naturdikter, barnsliga,
lekande, raljanta — med en sens moral (à la
Emerson) och man skulle kunna citera sida
upp och sida ner. Men, säger hon i en dikt:
»I thought that Nature was enough Till
human nature came»; och det är här i
dessa dikter om kärleken och döden som
hon når den fryston hon själv angett som
kriteriet på sann dikt i ett brev till sin vän
och rådgivare överste Higginson: »Om jag
läser en bok och den gör hela min kropp så
kall, att ingen eld någonsin kan värma mig,
vet jag att det är dikt.» Och hon fortsätter:
»Om jag fysiskt känner det, som om övre
delen av mitt huvud vore borta, vet jag,
att det är dikt. Dessa är de enda sätt jag
känner till. Finns det något annat?»
Varje dikt i samlingen är ett avslutat
helt, och på samma gång utgör den en
liten del i dramat Emily Dickinson, ett
drama, vars gång ännu är ganska oklar
men som kanske kan redas upp, om alla
hennes dikter kan ordnas kronologiskt,
något som hittills inte skett. Men somliga
dikter har lösgjort sig från sin
upphovsman och står där ensamma och
ångest-klara. Vilken dikt kan höra mera hemma i
nuets värld —• då »Bolts of Melody»
utkom, hade ännu inte den första segern
firats — än den korta:
Left in immortal youth
Ön that löw plain
That has no peradventure
Nor again;
Ransomed for years,
Sequested from decay,
Canceled like dawn
In comprehensive days!
Emily Dickinson hade själv varit med om
ett krig, och det var från inbördeskrigets
dagar hon skrev till en vän: »Sedan krigets
början förefaller sorgen mer allmän än
tidigare, den är inte längre några få
människors egendom, och om andras ångest
hjälpte mot den egna, skulle det nu finnas
fullt upp med botemedel.» Emily, som själv
känt ångesten så svår och bekämpat den
i dikt efter dikt, har kunnat ge andra
botemedel också efter ett krigs svåra sjukdom.
Att ordna och gruppera dessa dikter har
inte varit någon lätt uppgift, och mrs
Bingham ger i en annan bok Ancestors’
Brocades en inblick i arbetet, som hon varit
582
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
