Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
Ivarsons plats i göteborgsmåleriet har för
•denna tidskrifts läsekrets skildrats i en
klarläggande uppsats av Kjell Hjern
(»Göteborgsmålare», Ord och Bild 1946:1). Utrymmet i
denna krönika skall därför icke belastas med
en genomgång av det ivarsonska livsödet med
dess hisnande inslag av tragik och
smärt-fylld revolt.
Denne livsdyrkare och eldsjäl genomlöpte
i stort en utveckling från stilla försynthet till
uttrycksladdad frenesi. Under studieåren i
Valand hos Tor Bjurström målade han
ömsinta små blomsterstycken, stilleben med
några frukter och böcker eller krukor,
kamratporträtt, gråstämda lyriska
landskapsstudier, porträtt av släktens gamlingar med
allmogeblod från Hjärtum i ådrorna, allt
utfört i en försiktig och litet trevande stil.
Ännu anade man väl knappast ■—■ det var
åren 1922—26 — att den ömsom tystlåtne,
ömsom hektiskt upptågslystne valandseleven
inom sig bar en tändande gnista. Den heta
radikalismen låg ännu bara i frö. Det skulle
dröja några år, innan den slog ut i en fräsande
låga, i den svenska modernismens salamander.
Det var länge hämmade krafter som
vulkanaktigt bröto sig fram omkring 1930. Ivarson
hade dessförinnan i Cagnes målat atmosfäriskt
skimrande dukar i luftigt blonda toner, han
hade som en fra Angelicos senfödde lärjunge
målat religiösa visioner i en ytterst ömtålig,
liksom bortdöende dimslöja, då han plötsligt
doppade penslarna med frenetisk häftighet i
färgen och lät den blomma. En viss mjukhet
dröjde ännu kvar i hans Stenungsöbilder från
ig29—31, men sedan jagades den på flykten
av furier. Hans kolorit blev allt intensivare.
Färgskalan nalkades renodlade klanger i rött,
blått, gult och grönt, men det blå fick en
sugande hemlighetsfull lyster, det röda tog
klang av hett blod, det gula hävdade sig
våldsamt som solrosglöd. Grönskan levde i dunkla
stundom metalliskt gnistrande färgmassor.
Den lidelsefulla intensiteten var en
färgdiktares. Han vågade som få utmana
anständigheten, ja, den goda smaken. Betecknande är
den omkring 1934 målade »Duvorna». Ett
blomsterstilleben, om man så vill, men icke
nätt omslutet, vilande i sig själv. Bilden ger
ett laddat intryck av ensamhet och längtan
utan all sentimentalitet. Rummet med sina
brinnande blommor förmäler sig med den blå
rymden utanför. Långfararna på vattnet
skymta ogripbara i det blå, duvorna på
fönsterblecket avteckna sig mot oändligheten
utanför, genom sin vithet förstärkande
kontrastspelet i tavlan. Den är lyrisk som en
folkvisa, medvetet förenklad som en banal
tatu-eringsbild, frän och hård men rik i sitt
högspända färganslag.
Söker man i höstens utställningsflora efter
en stark motsats till Ivarson, kan man nog
inte finna någon lämpligare än efterföljaren
i Akademiens lokaler, den säkert
uppbyggande klarhetsdyrkaren Arvid Fougstedt. I sin
sanningssträvan och sin kyliga kolorit följer
han ärligt och helhjärtat den klassicerande
linjen i konsten, en lärjunge till Ingres och de
danska vardagsrealisterna under 1800-talet.
En sådan saklighet tillåter ingen destruktion
men inte heller den känslosvallets intensitet,
som är barn av romantiken. De båda på
varandra följande utställningarna i Akademien
verkade som ett senkommet inlägg i den
sekelgamla debatten mellan rubenister och
poussinister, mellan färgromantiken och
formklassicismen. En strid som kommer att
fortsätta, så länge målarna gripa om sina penslar
och skulptörerna hålla i modellerpinnarna.
Fougstedt kopierade Holbein i Louvre
1913, men han var samtidigt lyhörd för
kubisternas förkunnelser. I både det ena och det
andra sökte han undfly kaos. Kubisterna
eftersträvade den klara abstraktionen. Hur
långt de än fjärmade sig från den
kristalliniska skärpan i Holbeins realism, hyste de
likväl en oblandad respekt för den rena
teckningen i förrenässansens saklighetsdrift och
logiska reda. I Ingres’ källklara plasticitet
fann Fougstedt en förkunnelse, som han med
få variationer hyllat genom livet.
Kompositionen »Ingres i Davids ateljé» från 1918 blev
en programtavla, vars inre mening lyst som
ledstjärna. Fougstedts dokumentariska
samtidsskildring kommer icke att förlora sitt
värde i framtiden. Den behövs som
komplettering till vår tids övervägande på koloristiska
mål inställda konst.
För att riktigt markera Fougstedt som
saklighetsprofet klämma vi in honom mellan
Ivarson och ännu en absolut kontrasterande
gestalt. Verner Molins utställning i Nutida
konst har väckt mycket rabalder. Denna
sällsamma framtoning i vår nutida konst liknar
icke något annat. Han skiljer sig i dubbel
mening från andra. Att han inte kan få gehör
i försiktiga kretsar är tämligen självklart.
Mera uppseendeväckande är att han inte
heller riktigt gillas av de exklusiva med fransk
orientering. Dyrkare av Picasso och Chirico,
589
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
