- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiosjätte årgången. 1947 /
16

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur Hið ljósa man. Av Halldór Kiljan Laxness. Tolfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Halldor K il j an L a x n e s s

— Du gör mig rädd, sade hon.

— Jag vet att det är fjärran från den
måtta som utmärker allt förnuftigt tal
att lägga sina ord så som jag gjorde, sade
han. Men hur ofta gästen än har tänkt på
denna händelse, har han ännu icke funnit
ett passande ord att tolka sin syn, denna
uppenbarelse i sommarnattens förtrollade
glans. Alltjämt gör han samma fråga som
han gjorde då: Hur kan sådant ske? Hur
kan en sådan avgrund öppna sig mellan en
människogestalt och alla andra? Senare
förebrådde han ofta sig själv och sade: Såg
du icke ute i världen så många frejdade
kvinnor, att du borde kunna hålla stånd
emot en Breidafjördstös? Din oro kommer
från ditt eget inre, från det slags vision
som själen upplever i en salig stund, fastän
förnuftet uppsöker en falsk yttre grund
därtill. Men det visade sig med tiden, att
de utländska med sin ryktbarhet och
fägring bleknade bort ur gästens minne och
försvunno in i skuggornas rike. Men kvar
blev denna enda.

— Månne inte denne utländske resenär
blev mest förvånad över hur stora ögon en
flicka från Breidafjördur kunde göra första
gången hon såg en man!

Men han lät icke hennes inpass förvirra
sig.

— En är den stund i människans liv,
som är och förbliver, fastän tider förgå.
I dess ljus utföra vi sedan våra goda eller
onda verk, utkämpa vi vårt livs strid —
om också till äventyrs allt skulle vara
riktat emot denna stund. Förvisso, över en
sådan stund härska alltid samma ögon, de
ögon för vilkas skull alla skalder föddes.
Och dock födes aldrig deras skald, ty den
dag deras rätta namn blir nämnt förgås
världen. Vad skedde, vad blev sagt? I en
sådan stund sker intet, och intet blir sagt.
Men plötsligt ha de två kommit ned på
marken utmed ån, och det är högvatten.
Bakom henne står en guldsky. Nattvinden
andas på det ljusa håret. Dagen dröjer i

blek rodnad på en kind med rosenbladets

hy-

— Hur kunde det falla drottningars vän
in att bedja denna fåvitska varelse att följa
honom ut i marken. Hon var inte mer än
femton vintrar.

— Hon var femton vårar.

Själv visste hon knappt att hon var till.
Hon menade att eftersom gästen var en
förnäm man, ville han be henne framföra
en hälsning till hennes far, som hade lämnat
gillet. Det var inte förrän dagen därpå som
hon förstod, att han hade givit henne en
ring — henne själv.

Vad hade hon månne tänkt om en så
underlig gäst?

Hon var lagmansdottern, och alla vilja
ge åt de rika. Hon fann det självklart, att
lagmannens dotter begåvades med skänker.

När han fick ringen tillbaka, gav han
den åt Jon Hreggvidsson att dricka för.
Han hade bränt sina skepp. Löften, eder,
vår uppriktigaste vilja: ett fjun. Den goda
vårnattens unga rosenblad hade han sålt
för skrumpna skinnböcker. Det var hans
liv.

— Du har sagt mig detta en gång, sade
hon. Men du hoppar över, Arne. Du hoppar
över två somrar.

— Säg det du, Snöfrid.

— Jag kan inte orden.

— Den som kan ord, kan inte berätta,
Snöfrid, blott den som andas rätt. Andas
du!

Hon satt länge och såg frånvarande
framför sig och andades.

— Då du kom för att bo hos oss och
undersöka min fars gamla böcker, minns
jag inte att jag blev glad över det. Men
kanske var jag litet nyfiken. Jag hade
inte vågat tala om för min mor, att en
främmande man hade givit mig en ring, ty
hon hade förbjudit mig att ta emot gåvor
av främmande människor, utan att hon
givit mig lov till det. Hon menade att en
främmande man, som gav en överhetsper-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:11:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1947/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free