Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur Hið ljósa man. Av Halldór Kiljan Laxness. Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Hid I j osa man
sons barn gåvor, måste ha ont i sinnet.
Visserligen är en ung flicka sen att tro
sin mors ord, men jag var i alla fall
angelägen om att hon inte skulle få veta något
om mig som syntes henne opassande,
och därför gömde jag ringen.
— Vill du fortsätta, sade han.
— Med vad? sade hon. Har jag börjat
berätta?
— Jag skall inte avbryta dig.
Hon såg ner och sade tankfull, mörkt:
— Vad hände? Du kom. Jag var
femton år. Ingenting.
— Jag var hos din far i fjorton dagar på
sommaren för att se på hans böcker. Han
ägde många dokument och några goda
membranas. Somt skrev jag upp, annat
köpte jag av honom, en del gav han mig.
Han är en lärd man, så som islänningar
äro det, och kan mycket om släkter. På
sensommarkvällarna talade vi ofta länge
samman om de människor som levat i
landet.
— Jag stal mig ofta till att lyssna, sade
hon. Aldrig förut hade jag haft någon lust
att lyssna till vuxet folk. Nu kunde jag
inte slita mig därifrån, och ändå förstod
jag föga av det ni talade om. Vad jag var
fiken på att betrakta denne man, hur han
klädde sig, hans stövlar, hur han förde sig,
att höra hur han lade sina ord —■ utan att
jag fäste mig vid innehållet i hans tal —
men först och sist hans röst. Sedan for du.
Det var tomt i huset. Tur att han inte
skulle vara längre borta än på andra sidan
fjorden, tänkte detta lilla dumma höns.
Ack, vem skulle nu få smyga sig till att
lyssna om kvällarna? En dag på hösten
sade man: Han har seglat från Holmen.
•—■ Den vintern sände kungen mig söder
ut till Saxland för att se på böcker, som
han tänkte köpa. Jag bodde hos en greve i
hans slott. Men i detta land, där till och
med den enkle mannen av folket fet och
Holmén Stykkishölmur.
belåten gick i konserthuset för två skilling
efter slutat dagsverke, eller på söndagarna
hörde store mästare framföra sina
can-tatas i kyrkan — var var då gästens
tankar, om icke i det enda land i Europa som
trycktes av hungersnöd, och vars folk av
lärde män nämndes gens pæne barbara.
Medan jag undersökte de härliga
volu-mina, framställda av de mest frejdade
boktryckare, somliga av Plantino
ärkeprän-tare, några av själve Gutenberg, utsirade
och dråpligt illuminerade böcker, i vackra
skinnband med silverbeslag, som min herre
tänkte förvärva för sin boksamling i
Köpenhamn, då var hela min håg i det land
där Nordens dyrbaraste skatt ägde sitt
ursprung — den som nu fick förmultna i
jordkulor. Varje kväll när jag lade mig att
sova, var detta min vakas tanke: i dag har
möglet erövrat ännu ett blad i boken
Skalda.
— Vid Breidafjördur längtar sig en liten
flickunge igenom Tors och Göjas månader
— dessbättre tänkte inte du på det.
— I fornsagorna läser man ofta, att
islänningen blev tyst och inbunden i
konungars salar, när vintern led mot sitt
slut. Jag fick mig färd med första
islandsbåt från Lukkstad på våren.
Hon förstod inte vad det berodde på,
men hon hade alltid en och samma man i
tankarna. En gammal gnidare i
Grundar-fjördur sover inte om natten utan vakar
och stirrar på en gulddukat — kanske
var hon rubbad liksom denne stackars man?
Varför denna oro, denna skälvande
ängslan, denna fruktan för ett kallt öde: att
bli lämnad kvar utan att kunna komma
tillbaka till sitt hemland liksom
islänningarna på Grönland.
— Framme i tjänstehjonens rum sitter
gamla Helga Alfsdotter på sängkanten med
sitt handarbete i skymningen, när andra
Grundarfjördur inbuktning på sydstranden av
Breidafjördur.
2—Ord och Bild, 56 :e årg.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
