Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur Hið ljósa man. Av Halldór Kiljan Laxness. Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Hid ljösa man
mannen i världen? frågade du och
betraktade mig för att se om du inte skulle
vara utom all fara. Sedan sade du inte mera.
— Jo — på hösten, sade hon. På hösten,
när du for och vi togo avsked av varandra
här i Skalholt, då sade jag till dig: Nu
behöver jag inte fråga, nu vet jag det.
—• Det var månsken i min lilla kammare.
Jag svor dig alla eder som en man kan
svärja. Jag hade hav obefarna.
— Ja, jag borde ha vetat det, sade hon.
— Jag vet vad du tänker på, sade han:
nulla viro juranti femina credat. Men
skepp bli försenade och komma likväl fram,
Snöfrid.
—- När skepp kommo åter till Grönland,
sade hon, hade folket för länge sedan
upphört att finnas till. Bygden var öde.
— Ödet råder över skeppens vägar,
gudarna, sade han. Det kunna de isländska
sagorna lära oss.
— Ja, det är verkligen tur att det finns
gudar och öde, sade hon.
Han sade:
— Jag var inte den bäste mannen i
världen.
— Och ändå, sade hon. Annars hade jag
inte gift mig med junkern i Brædratunga.
Jag hade blivit gift med domkyrkoprästen
i Skålholt.
— Det var en dag på hösten. Vi voro på
resa, du och jag, med din svåger och din
syster, på väg hit till Skålholt
västerifrån. Jag skulle avsegla inom få dagar.
Det var en av de höstdagar som äro
klarare än vårdagar. Du hade röda strumpor.
Jag tyckte att jag var i älvors sällskap,
liksom alltid då du var med, och den värld
var glömd och borta som jag var insnärjd i
på andra sidan havet. Vi redo genom
Hafnarskögur. Så snart den resande
kommit ut i det fria i detta färgsköna land med
sol och vatten och doft från markerna,
glömde han att här rådde nöd. Då tycktes
Hafnarskögur björkvegetation vid inloppet till
Borgarfjördur på Islands västkust.
de låga, gräsbevuxna gårdarna sova en
djup och lycklig förtrollad sömn i landet.
Du bar en blå kappa och red framför mig,
och vinden blåste i dina lockar, och jag
såg, att här färdades alltjämt den kvinna
för vilken hjältar gåvo sitt liv, odödlig i
fornsagorna. Henne får jag icke svika, om
också allt annat skulle gå om intet, sade
den som red efter henne i skogen. Jag var
besluten att inte skiljas från dig. Jag visste
att jag av konungen skulle få vilket ämbete
jag önskade mig på Island, och vid denna
tid var det ena lagmansämbetet obesatt.
Men — det fanns en bok som hette Skalda.
I åratal hade den legat mig mest om
hjärtat av alla böcker, och jag hade haft
folk ute i alla landsdelar för att göra
efterforskningar efter dess blad. Hundra år
tidigare hade den hamnat hos arvingarna
till en fattig storman och delats upp i
många små lotter och befann sig nu i
händerna på okunniga tiggare, spridda kring
hela landet. Under otroliga mödor hade jag
lyckats plocka ihop mycket av den, men
det saknades fjorton blad, och det var på
dem jag nu satte störst pris. Jag hade en
svag misstanke om att det i en koja vid
Akranes skulle finnas brottstycken av en
gammal handskrift, och ni lät övertala er
att taga omvägen dit med mig. Stället
hette Rein.
Hon sade:
— Jag minns, när du förde mig dit in.
•—• Det är sant, den platsen hövdes illa
hjältesagans kvinna. Visst minns jag, hur
du smög dig tätt intill mig, i allas åsyn,
och sade: Min vän, varför drager du mig in
i detta förfärliga hus? — och var borta.
—- Du glömde mig.
— I denna koja fann jag bladen ur
Skalda, dem som jag satte störst pris på. Vi
letade tills vi funno denna böckernas
ädelsten bland skräp i sängbottnen hos en
Akranes näs, som skjuter ut i den stora
havsbukten Faxaflöi på Islands sydvästkust; även
gammal fiskeplats pà detta näs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
