Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Finsk proletärungdom. Av Lauri Viljanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lauri V il j an en
samma svårigheter som karakterisera Maxim
Gorkijs och Jack Londons
utvecklingshistoria. Men den förvånansvärt färdigslipade,
halvt lyriska, halvt självironiska stilen gav
likväl läsaren ett befriande totalintryck.
Denna stil bottnade självfallet i Siippainens
temperament. Men i den självbiografiska
roman i tre delar som Siippainen som bäst
ger ut visar han ohöljt vilket målmedvetet
arbete det låg bakom denna stil.
Olavi Siippainen föddes i Kuopio i norra
Savolax 1915. Hans far, som var målare,
dog då gossen var fyra år gammal och den
arbetsamma modern fick ensam svara för
familjens uppehälle. Författaren har
berättat att arvet efter fadern uppgick till
25 penni varav en femtedel kom på hans
lott. Förräntad till 10 penni övertog han
summan på sin myndighetsdag. Den
blivande författaren genomgick folkskola, men
hade ingen lust att fortsätta i läroverk.
Däremot läste han i utvecklingsåldern
intensivt på egen hand. Han arbetade som
springpojke, som tryckeriarbetare och
lastare: arbetslösheten var dock för honom
en dominerande erfarenhet från dessa den
ekonomiska världskrisens år omkring 1930.
Ett år i kretsen av nya kamrater vid
Arbetarnas Akademi nära Helsingfors verkade
befriande på den blivande författaren.
Han gifte sig 1938 och hade redan en
familj på fyra personer, då hans oförtrutna
litterära mödor ledde till framgång och
slutligt genombrott.
Vid Olavi Siippainens framträdande som
författare möter oss samma grunddrag
som vid Toivo Pekkanens debut femton år
tidigare. Pekkanen blev den första moderna
finska proletärförfattaren. Också i samband
med honom nämndes namnen Gorkij och
London. Erfarenheter från den fysiska
kampen för tillvaron infördes av dessa
geniala självlärda proletär- och
vagabondför-fattare i världslitteraturen. Med dem följde
också en livsnärhetens kraft och friskhet.
Men i sina andliga strävanden stodo de
som outsiders, slutligen segerrika outsiders,
i det stabila borgerliga samhället. Båda
dessa finska proletärförfattare ha något
av denna författartyps charm. Visserligen
ha de små förhållanden i vilka de utvecklats
till författare snabbt kommit dem att slå
rot i samhället — Pekkanen har gjort det
helt och Siippainen är redan på god väg.
Det är från början en avsevärd skillnad
mellan dessa båda. Pekkanen var redan i
sina första noveller —- för att inte tala om
hans sedan klassiska roman I fabrikens
skugga (1932) — en tänkare och grubblare.
Det ger hela hans författarpersonlighet ett
visst drag av »upphöjdhet». Siippainens
inställning till omvärlden är starkt
känslobetonad. Den litterära uttrycksformen är
hos honom mycket klarare ett hävdande av
den egna individen, det egna
temperamentet gentemot den ljumma omvärlden.
Olavi Siippainen växte upp under
Finlands trettital, i en underlig dov tid, då
nationalinkomsten steg med seg envishet,
men då överraskande litet av andligt värde
stod individerna, särskilt de unga till hands.
Den genomgripande upplevelsen för den
unga mannen blev Finlands båda krig.
Siippainen gör upp räkningen med dem i
sin novellsamling Loppuun saakka (Ända
till slutet) våren 1942. Helt säkert blir den
inte hans sista ord om krigen. Redan på så
här kort tid har det blivit uppenbart att
den innehåller vissa typiska
propagandamotiv. I den sentimentala novellen »Över
linjerna» bär en ung arbetare gripen av
den fosterländska kamratandan sin fänrik,
en ung herrskapsson, i säkerhet. Han gör
det till priset av sitt eget liv. I novellen
»Min bror är död» möter författarens alter
ego i en stupad fiende sin ungdomsvän som
farit till Ryssland. Det ungdomliga greppet
på ämnet och den säkra stilkänslan dölja det
banala i själva ämnet. Men det fanns också
andra, rent lyriska tongångar i denna
samling — »En natt på Näset» —•: upplevelsen
av vinterkriget träder där fram ren och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
