Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Finsk proletärungdom. Av Lauri Viljanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Finsk proletärungdom
oförfalskad, en upplevelse som är nästan
oberoende av kriget och motståndaren.
Det väsentliga är en berikad
fosterlandsupplevelse, en ny känsla för det karga
hemlandet, som sannerligen inte varit givmilt
mot hans generation, men vars språk och
frihet framstodo som omistliga värden.
Det bör dock medges att det inte i denna
fosterlandsupplevelse i någon högre grad
fanns intellektuell stridbarhet eller kritisk
glöd, men dess lyrism var upplevd och äkta.
Under det fälttåg till Fj ärrkarelen över
vilket historiens dom redan fallit, började
Siippainen skriva på en bekännelseroman
som skildrar en arbetarpojkes utveckling.
Den heter Suuntana läntinen (I riktning
väster) och har nu hunnit till den
planerade trilogins andra del Maata näkyrissä
(Land i sikte). Det är mer än förståeligt
att den unga proletärförfattarens tankar
sökte sig bort från det andra krigets
meningslösa äventyr och tillbaka till
någonting väsentligt och förtroget. Den egna
utvecklingen föreföll betydelsefull och
krävde en redovisning. En sådan instinktiv
dragning till förtrogna ting torde under
det andra krigets spöklikt overkliga år ha
varit en allmän företeelse särskilt hos de
intellektuella, men även hos andra.
Tre syskon, far och mor som äro arbetare,
trångboddhet, arbetslöshet, tunga tidiga
morgnar i enrumslägenheten, kvällar vid
biblioteksböckerna — det ligger någonting
typiskt för arbetarklassens ungdom i allt
detta. Men på samma gång är det någonting
exceptionellt i Aarne Korhonens,
huvudpersonens, utveckling. Denna omedvetet
upproriska individ kämpar sig, till en
början blint famlande, fri från sin omgivning.
En del av sin personliga uppgörelse har
Siippainen överfört på Aarnes äldre bror
Einari som blir en radikal student. Denna
är för övrigt en aning blodlöst tecknad.
Däremot omger en stark atmosfär bilden
av fadern, som en gång varit strejkbrytare
och sedan med bitterhet och dyster inbun-
denhet bär minnet härav som ett
brännmärke. I den andra delen skildras Aarnes
och moderns inbördes förhållande med en
värme som gör ett bestående intryck.
Arbetarkvinnans dröm genom åren är att
få lämna sitt arbete och stanna i hemmet,
och den förverkligas till slut.
Arbetarvärlden sådan den omger Aarne
Korhonen under hans ömtåliga uppväxtår
bjuder honom främst hårda och tryckande
upplevelser. Detta är psykologiskt
begripligt. Den själsliga ensamhetens järnring
lossar först under den senare ungdomen,
då typiska vänskapsförhållanden och
förälskelser sprida sitt ljus över tillvaron.
Den vidgade andliga horisonten och den
befrielse uppgåendet i en egen krets
skänker gör »Land i sikte» till en betydligt
ljusare och friskare bok än den föregående
delen, ehuru å andra sidan kontakten med
ett synnerligen tungt kroppsarbete kastar
sin skugga över dess förra hälft.
Samhörighet med sin egen klass torde för övrigt
författaren själv känt betydligt starkare
än vad denna roman med självbiografiska
drag låter ana. Författaren berättar i
antologin »Från Aleksis Kivi till Olavi
Siippainen», vilken innehåller en stor mängd
intima drag ur finska författares utveckling,
att han — synbarligen i tjuguårsåldern —
under fyra års tid ägnade sig åt att skriva
dikter i stället för prosa. En starkt
bidragande orsak härtill var Toivo Pekkanens
roman »I fabrikens skugga»: »Den grumliga
pessimism med vilken arbetarintelligentians
problem där skildrades gjorde det klart för
mig att jag för att undgå samma öde utan
försköning måste bryta en del trollkretsar
och skyndsamt rädda mig över till nya
områden.»
Aarne Korhonen har tagit lärdom av
Samuel Oino, den oförgätliga
huvudpersonen i Pekkanens roman. Påståendet om
Pekkanens »grumliga pessimism» är likväl
inte riktigt. Samuel Oino känner sig allt
mera ensam inom sin klass, resignationen
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
