Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Svensk romanistisk forskning under det senaste decenniet. Av docent Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk romanistisk forskning
bluffande sätt saknas. I sina populärt hållna
skrifter Det franska språkets klarhet (1938)
och Det franska språket, En karakteristik (1944)
har Michaëlsson vågat sig på och med
framgång löst en dylik uppgift. Av liknande art
äro också hans Glimtar ur Parisuniversitetets
medeltida historia (Finsk tidskrift CXXXV: 3,
1944), där han givit sig in på mera
kulturhistorisk mark, och hans nekrolog över Joseph
Bédier, nestorn bland franska textkritiker
(Studia neophilol. XVII, 1945). Två
göteborgsavhandlingar ha utgått från professor
Michaëlssons undervisning, nämligen Åke
Berghs Études d’anthroponymie provençale I
(1941), en studie över personnamnen i ett
dokument från 800-talet, och Joh. Johnssons
ortnamnsundersökning, Etude sur tes noms
de lieu dans lesquels entrent tes éléments Court,
Ville et Villiers (1946), ett arbete av
fundamental betydelse för den nu så ivrigt
debatterade frågan om den germanska kolonisationen
i Nordfrankrike och dennas betydelse för
uppkomsten av det franska språket. På ett
övertygande sätt har Johnsson ådagalagt,
hur den nordfranska ortnamnstypen
Avri-court, långt ifrån att, som man velat göra
gällande, motsvara en germansk bildningstyp
och alltså vittna om en germansk språklig
och etnisk övervikt i Nordfrankrike under
tiden närmast efter folkvandringarna, i stället
stämmer med det galloromanska namnskicket
vid tiden före den frankiska invandringen och
därför är ett starkt argument mot tanken på
ett avgörande frankiskt inflytande på norra
Galliens språk, den nuvarande franskan.
Inom denna påfallande mångsidiga
vetenskapliga verksamhet är det emellertid vissa
discipliner, som mer eller mindre konsekvent
saknas. Fonetiken, läran om språkljuden,
deras bildningssätt och förändringar, har blott
föga intresserat svenska romanister under
senare år. Karin Ringensons arbeten från tiden
kring slutet av förra världskriget utgöra ett
undantag. Detta är så mycket mera märkligt,
som vårt land i äldre tid hade flera
framstående representanter för den
språkvetenskap-ligt arbetande ljudforskningen, inom
roma-nistiken främst Fredrik Wulff. Den
experimentella fonetiken har t. ex. aldrig vunnit
insteg i Sverige — med få och till sina
verkningar obetydliga undantag —, och de
försök, som gjorts att genom anslag till dylik
forskning förbättra fonetikens ställning, ha
ända tills nyligen mötts med kallsinnighet av
språkforskningens officiella representanter
inom olika grenar. I texteditioner eller i
anslutning till etymologiska eller andra
utredningar ha fonetiska frågor visserligen
vidrörts men vanligen på ett schablonmässigt
sätt och utan att något verkligt nytt bidrag
lämnats vare sig till den beskrivande eller
den historiska fonetiken. Ett viktigt
undantag är Alf Lombards studie över den moderna
rumänskans fonetik (La prononciation du
roumain, 1935), en omsorgsfull och sakkunnig
beskrivning av språkets uttalsegenheter,
grundad på egna studier på ort och ställe. Sitt
intresse och sin kompetens för fonetiska
studier hade Lombard för övrigt manifesterat
tidigare i sin anmälan av Barbeau-Rodhes
uttalslexikon (Studia neophilol. IV, 1931) och
i sin historisk-fonetiska studie över det fr.
omple (bl. a. i Studier i modern språkvet. 1937).
Språkforskningen har över allt ute i
världen, både i Europa och i Nya världen, efter det
förra världskriget allt mer kommit att präglas
av viktiga principiella debatter om språkets
väsen och om de språkvetenskapliga
metoderna. Man har mer och mer kommit till
insikt om språkets karaktär av teckensystem,
där varje element, varje »tecken», till sin
funktion bestämmes av sitt förhållande till
de övriga elementen i samma system. En av
språkforskningens huvuduppgifter är att för
varje språkskick fastställa strukturen hos
detta system, tack vare vilket språket kan
fylla sin uppgift som meddelelsemedel. Den
gamla historiska forskningen gav, har man
menat, en vrångbild av det språkliga
skeendet, emedan den icke tog i betraktande det
som för bedömandet av en språklig företeelse
är det avgörande, dess förhållande till övriga
företeelser vid samma tidpunkt, alltså dess
plats inom ramen för ett givet, avgränsat
system. Varje språklig företeelse, ett ljud,
en ändelse o. s. v., får sin mening endast
genom att den kan ställas i relation till andra
företeelser, ett språkljud till andra språkljud,
en ändelse till andra ändelser osv. Inom
ljudlärans område tillämpades dessa synpunkter
— vilka ytterst gå tillbaka till schweizaren
Ferdinand de Saussure1 — först inom den
s. k. pragfonologiska skolan, utgången från
en skara tjeckiska forskare och främst
representerad av ryssen N. S. Trubetzkoy. Med
sina överdrifter, sin ensidighet och sin
språk-teoretiskt otillfredsställande grundval har
1 Docent Gustav Korlén har i sin översikt
av svensk germanistisk forskning (Ord och Bild,
häfte 8, 1946) något utförligare berört dessa frågor.
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
