Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Lång väg till en diktare. Av Gustav Hedenvind-Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lång väg till en diktare
Av Gustav Hedenvind-Eriksson
–-’ET var i pingsttiden, vill jag
minnas. Jag hade tjänstgjort på en norsk
lastångare från London till Bergen och var
efter dåtida förhållanden stadd vid
någorlunda kassa. Som vanligt, då så var fallet,
gick jag ut på staden för att ta en översyn
av bokhandelsfönstrens skyltning. Det var
ganska sent på eftermiddagen, kanske hart
före stängningsdags, och kvällen var fylld
av hög stämning.
Några kvinnor av skilda årgångar sågo
väl vad slags karl jag var och antydde på
olika sätt sin önskan att bli närmare
bekant med mig. Men deras existens gick icke
riktigt ihop med min dåvarande sociala
åskådning. Jag hade annat intresse och var
nu ute på jakt efter en bok av Sombart,
varom jag läst en del, men vars skrifter
jag ännu icke varit i tillfälle att taga del
av. På den tiden var jag nämligen
uteslutande sociologiskt intresserad, och fastän
jag roat mig med att dikta litet smått,
ansåg jag skönlitteraturen skada mera än
gagna. När samhället blev så pass ordnat
till det bättre, att alla kunde leva skapligt
och trivas där, då skadade givetvis icke
detta tidsfördriv, menade jag, icke anande
att skönlitteraturen en dag skulle bli mitt
huvudintresse.
Emellertid fann jag icke den bok jag
sökte. Istället föllo slutligen ögonen på
en tunn volym med titeln Sorte fjeld av
den unge författaren Johan Falkberget,
av vilken jag läst några noveller och skisser,
jag hade också läst om honom och sett
hans fotografi i tidningarna. Ännu minns
jag väl novellerna, de tilltalade mig. Några
föreföllo mig kanske en smula onödigt
sentimentala, möjligen därför att jag just då
lade uteslutande biologiska, historiska och
sociologiska mått på den mänskliga
tillvaron och det successiva skeendet.
Stundom gjorde sig visserligen mina
drömme-rier breda på bekostnad av förståndet.
Men snart återförde jag dem till
realiteternas och erfarenhetens karga marker, så
långt jag kände dessa, ty så grönkart jag
var, gnagde mig nästan oavbrutet fruktan
för besvikelse. Besviken kunde man bli
ändå, återkommer ofta i mina solkiga
anteckningsböcker från denna tid. Alltnog
köpte jag boken och läste den omsorgsfullt,
vägde varje ord på tungan, så att säga,
och tyckte de smakade ovanligt hög och
fin poesi.
Boken föll mig sålunda i smaken, men
väckte åter denna aning hos mig, som jag
dock vägrade acceptera, nämligen att tiden
av allt att döma pekade mot en
penning-och sexual hunger, som kanske komme att
överskygga alla andra intressen. Och
litteraturen, folkets själ, som det så vackert hette,
måste givetvis för sin existens tillmötesgå
denna hunger. Vad tänkte måntro alltså
denne unge författare, denna poetiska natur,
om detta oförtydbara tidens tecken? Var
även han beredd att för sin existens som
diktare duka sin anrättning på detta bord?
Eller ämnade han hellre i ensamhet tala
tyst till sitt hjärta? Den lilla boken verkade
att vara ett sådant tal •—• på en gång tavla
och serenad, tyckte jag. Hur som helst
skulle det vara intressant att råka honom
— det var alltid intressant att råka kunniga
män och höra deras meningar. Alltid fick
man något att lägga på minnet och
begrunda eller pröva under ensamma stunder.
Sålunda beslöt jag taga vägen till Sverige
över Röros, där han — enligt en sjömans
berättelse — skulle driva bok- och pappers-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
