- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiosjätte årgången. 1947 /
57

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Lång väg till en diktare. Av Gustav Hedenvind-Eriksson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Lång väg till en diktare

handel. Och så styrde jag slutligen kosan
genom Telemarken, fick logi i bondgårdar
och fördrev kvällarna med att berätta,
varifrån jag kom och hur förhållandena
voro i Sverige, sen lyssna och därpå
besvara nya frågor. Mina värdfolk voro, minns
jag, mycket olika — somliga gästfria och
nyfikna, andra trumpna och ogina. Men
stundom kunde det bli skämt och gamman,
t. o. m. dans och kraftprov intill midnatt.
Främling, som jag var, berodde allt på
god anpassning. Det vill säga att icke
slita med några skrupler, utan alltid spela
på vederbörandes sprödaste strängar. Och
tack vare ett storbröllop, som skulle ha
begynt på Sankt Hansdagen men som till
följd av brudens högmoderliga tillstånd
måst firas tidigare, blev jag enligt min
uppgjorda resplan mycket försenad.

Men det ena som det andra var för det

mesta trevligt och tiden gick fort.

*



Först på Sankt Hansaftonen anlände jag
till Röros. Den lilla kopparstaden föreföll
att vara nästan folktom. Och den första
människa jag råkade, som jag ansåg mig
kunna fråga, varest författaren Johan
Falkberget hade sin bok- och pappershandel,
var en jättegubbe på tillsynes mellan sjuttio
och åttio år. Han stod på trottoaren och
njöt, tycktes det, av den stilla och
sol-mättade aftonen. Hans stora, kantiga
ansikte verkade hugget av gråsten. Kinden
bucklade för en väldig buss, ögonen kisade
under buskiga bryn. Den vänstra handens
tumme hade han liksom hängande på
bältet, den högra handen höll han vilande på
en diger käpp, som tycktes stå i båge under
dess tyngd. Han såg på mig forskande och
mullrade fram ett dovt svar på min
aftonhälsning, tilläggande i sträva ordalag, att
han kunde höra det jag var en svensk gutt,
eftersom jag icke sade det kristliga
guds-frid,. Han ansåg således alla svenska gutter
vara okristna eller hedningar. Och när jag

därpå framställde min fråga, således om det
var honom bekant, varest författaren Johan
Falkberget hade sin affär, skickade han en
brun stråle ut över trottoaren och fnyste:

— Förfadder. Töjs. Han er slaktere og
har sin förrettning oppi dan’ . . .

Vid vilka ord han lyfte käppen och
pekade i riktning mot aftonsolen. Egentligen
brydde jag mig icke om att se, varåt han
pekade. Jag förstod honom, men brydde
mig icke heller om att besvara hans
nyfikna fråga: Ka vill du ham? — utan
tackade hövligt för upplysningen och gick
vidare, men måste slutligen stanna
lyssnande till gitarrklink och en högstämd, men
föga skön sång innanför ett plank, steg så
slutligen in genom dess port och stod i nästa
stund framför trubaduren — en liten, tunn
medelålders man i nystruken vit skjorta.
Han satt på en stenbänk framför stugan,
med den ena foten vilande på det andra
knät. Fingrarna lekte med gitarrens blanka
strängar, och hans magra ansikte, prytt
med ett glest eller stripigt hakskägg, var
vänt mot solglansen över den låga stugan.
Han gapade och sjöng — det var en
religiös sång — och hans kalufs tycktes vilja
dansa efter det sträva målföret. Men nu
avbröt han sig tvärt, svepte in mig i en
kisande blick och besvarade tillsynes något
överraskad min aftonhälsning. Men när
jag därpå framställde samma fråga till
honom som nyss till jättegubben där nere
i staden, nöp han eftertänksamt i
hakskägget och genmälde i menande ordalag, att
jag nog kom bra sent för att råka den där
karlen och tillade:

•— Han drog sta at Sydamerika, då
dokkers konge ver her og kaste lort paa byn
våres. Han gjord no de, ja.

Nu förstod jag. Denne musikant hade
av allt att döma redan tagit in en hel del
Sankt Hansglädje in natura och var
antagligen icke vidare upplagd för redigt svar
på en hövlig fråga. Kanske var han därtill
en spefågel, tänkte jag vidare, tackade så

57

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:11:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1947/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free