Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Lång väg till en diktare. Av Gustav Hedenvind-Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lång väg till en diktare
Men hur det var, övergick han till att
okväda hushållerskan, som alltjämt
pysslade vid spisen, med ryggen vänd mot oss.
Och det förvånade mig, att hon tycktes
hålla tillgodo med hans elaka tunga, vilket
jag också antydde till sist. Men då flög
han upp. Han gjorde sig lång, stack
tummarna under hängslena, sköt ut sitt tunna
bröst, hostade och sade därpå bistert
sneglande ned på mig, att det fattades bara.
Hon skulle kanske sätta munnen för sig
mot sin husbonde. Nej tack. Kom det till
allvar, kunde han kasta ut både henne
och mig. Visserligen var han ingen stor
och stark karl, det var han inte. Men han
besatt vighet och teknik. Han hade kastat
ut många, han.
Detta lät på en gång farligt och roligt.
Men glimten i hans blick kom mig att se
ned mot golvet och mumla liksom för mig
själv, att nu kände jag igen honom. Han
var ju på kornet precis som Johan
Falkberget tecknat honom i en av sina böcker.
Fast han givit honom annat namn förstås.
Han hade begynt promenera över golvet.
Men nu stannade han tvärt framför mig
och sporde skarpt, vad jag sade,
tilläggande:
— Ha’n dann tytjes Falkberget skreve
om meg? Hä.
Nu måste jag dock skynda väja för den
väckta björnen och genmälde stilla att jag
ville icke alls påstå, att Falkberget skrivit
om honom. Men en annan sak. Hans
hushållerska såg en smula lömsk ut, tyckte jag.
Hur han okvädade henne, så teg hon,
men tänkte nog desto mera, det syntes på
hennes rygg. Och om jag icke tog fel, så
ruvade hon på hämnd, kanske en mycket
gruvlig sådan.
På hämnd. Ruvade hon på hämnd. Han
förblev en stund djupt allvarlig, seende än
på henne, än på mig. Men så kastade han
sitt tunna ansikte mot taket och brast ut i
brakande skratt. Hakskägget vippade,
han skrattade ännu en gång, gjorde så
med handen en stor gest mot henne och
sade med överdriven munterhet, att det
inte rådde minsta fara i den vägen.
— För ho e stein dov . . .
Men en annan sak. Han önskade höra
mera om den där skalken, som skrivit om
honom. Falkberget hette han, ja. Han
tyckte sig ha hört namnet någon gång,
men kunde icke erinra sig när och var.
Vem stod ut med att hålla alla namn nu
för tiden i minnet. De liksom sjönko under
stora namn sådana som Olav Tryggvesson,
Ormen Lange, Olav den helige och
domkyrkan i Trondheim. Men den där
Falkberget — således en ung spoling, icke torr
bakom öronen ännu. Ändå gav han sig
till att skriva om hederligt folk, som icke
var skyldig en kropp ett rött öre — honom
skulle han vilja råka på tumanhand och ge
för skriva.
Nu föll det sig mest som av sig själv, att
jag drog upp Sorte fjeld ur fickan och bad
honom lugna sig, sätta sig, som han också
gjorde, så skulle jag bevisa hur förhastad
hans dom var. Och så grep jag mig an med
att läsa högt för honom. Nu lade han det
ena benet över det andra, stödde hakan
mot ena handen och lyssnade
uppmärksamt, i början antagligen för att höra om
hans namn nämndes i något sammanhang.
Men hur det var tycktes han bli gripen,
antagligen mera av bukkölet och akvaviten,
antog jag, än av min högläsning och
bokens innehåll. Till sist begynte han dock
torka tårar och snörvla, hur väl han kände
igen det där. Och fjället — de svarta
vidderna. Det var ju rakt som om han skrivit
varje ord själv. Och slutligen kröp det ur
honom, varför han blev så barnslig och
måste torka tårar just nu på Sankt Hans
ljuvliga afton. Boken väckte nämligen ett
oförgätligt minne hos honom — ett minne
närmare än något annat. Han hade haft
en käresta — det var icke alls länge sen.
Han hade funnit henne i en säter på
fjället, också ett svart fjäll. Och det var på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
