Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Hermann Hesses och Franz Werfels utopier. Av Walter A. Berendsohn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hermann Hesses och Franz W er f els utopier
Av Walter A. Berendsohn
\_Jjl TOP IA, landet Ingenstans, kan
varje diktare i sin fantasi efter egen önskan
och vilja utfylla och befolka, och därför är
världslitteraturen full av utopier. Redan
de muntligen överantvardade folksagorna
känna till världen därbortom, där det
hjälper att önska, där till exempel den
fördrömde, fattige och tafatte bondpojken
vinner prinsessan och halva kungariket.
Folksagan trängde överallt och ständigt in
i litteraturen, vad Odysseus sålunda
berättar hos faiakerna om sällsamma länder
och folk stammar till största delen från
sågo traditionen hos Medelhavets sjöfarande
folk. Många diktare ha använt det vida
spelrummet i landet Ingenstans för att
skriva satirer över människolivet, så Swift
i »Gullivers resor» och Holberg i »Niels
Klims underjordiska resa». Utopier i trängre
mening äro visionerna om en idealisk
framtidsstat såsom Platons Politeia och Thomas
Mores Utopia. Förutsägelser om kommande
uppfinningar riskera alltid att den tekniska
utvecklingens stormande tempo går dem
förbi. H. C. Andersen skrev 1855 sin saga
om ett luftskepp på vilket amerikanerna
komma över och bese Europa på åtta
dagar, och han ger den överskriften »Om
Aartusinder»; knappt hundra år senare har
hans vision överträffats av verkligheten.
Samtiden har också redan lämnat Bellamys
»Från år 2000», utgiven 1888, långt bakom
sig.
Hermann Hesses roman »Das
Glasperlen-spiel» (1943) är förlagd till framtiden, några
århundraden efter vår tidsålder, på vilken
man tämligen föraktfullt blickar tillbaka
såsom varande krigets, journalismens och
den materiella historieuppfattningens era.
Det är inte statsväsendet i dess helhet som
är föremål för skildringen, utan endast den
pedagogiska provins som lyder under
glaspärlespelarnas orden. Går man till Goethes
»Wilhelm Meisters Wanderjahre», ser man
genast att Hesse här inte har lånat mycket
mera än den pedagogiska provinsens
begrepp. Citerar man Goethes
»människobarnens högsta lycka är dock
personligheten» ur »West-östlicher Diwan» för att
försvara vår tids stegrade individualism, så
förbiser man att han lägger dessa ord i
Suleikas mun och att »personlighet» i den
tyska humanismens tidsålder alltid syftar
på det mänskliga samhället. Goethe var
länge statsminister, om också i en liten
ståt. Det samhälleliga är för honom
ingalunda opoetiskt som för Thomas Mann.
Därför finna vi i »Wilhelm Meister» en
uppfostran som leder nedifrån genom
kroppsarbete i de mest olika yrken till högre
bildningsgrader och sålunda ställer
människan mitt i samhällslivet.
Glaspärlespelarnas orden däremot upptar
blott en elit av alldeles särskilt begåvade
ungdomar för att leda dem till den högsta
vetenskapliga bildningen. De måste avstå
från äktenskap och personlig egendom, ja
från allt yttre anseende och all makt, de
kunna då uppnå ett högt ämbete inom
orden. Men även då äro de underkastade
ordens stränga bud och sedvänjor. Det
namn mästaren i glaspärlespelet bär, Joseph
Knecht, är symboliskt. Det är en med
mycken innerlighet och kärlek skriven
utvecklingsroman, liksom Wilhelm Meister.
Men målet är grundolika. Goethes unge man
ledes från ungdomligt svärmeri för teatern
och en lättsinnig skådespelerska fram till
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
