Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Hermann Hesses och Franz Werfels utopier. Av Walter A. Berendsohn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walter A. Berendsohn
Men för att förstå romanens egendomliga
slut måste man komma ihåg att inte blott
kvinnorna, världslig egendom, allt
fåfäng-ligt i människolivet är utestängt. Hesse
lämnar oss ej i tvivelsmål om att ännu
mycket mera är honom främmande. Han
framhåller att historievetenskapen i
egentlig mening, ekonomisk, politisk och
världshistoria, står orden och därmed
glaspärlespelet fullständigt fjärran. I världshistorien
rasa människornas lidelser och intressen
mot varandra, och dessa måste
glaspärlespelaren övervinna hos sig.
Naturvetenskaperna nämner Hesse inte uttryckligen.
Så till vida som de uppenbara naturlagarna,
kunna de visserligen komma med i
glaspärlespelet, men så snart de, omsatta till
teknik, revolutionera samhällslivet, ställa
de sig utanför det område där orden är
verksam. Han har också en annan gräns:
då den gamle musikmästaren går hädan
i stilla förklaring, dryftas religionens och
det heligas problem mellan Knecht och hans
vän; även de ligga utanför ordens sfär, den
strävar på rent andliga vägar till insikt i
varats eviga harmoni.
Slutligen måste nämnas att Hesse också
frånkänner orden varje skapande
verksamhet på konstens område. Glaspärlespelet
och jämförande studier av äldre skapande
perioder inom kulturhistorien taga
tidsålderns andliga krafter helt i anspråk.
Man måste först och främst förstå den
fullständiga avskildheten från
samhällslivet i dess vida fullhet samt hela
ensidigheten i denna den andliga elitens stränga
tuktan. Joseph Knecht påtager sig
alltsammans villigt och med innerlig
hängivenhet, fast han då och då grips av en känsla
av främlingskap, som han uttalar i ädelt
formade dikter. Han uppstiger till ordens
högsta värdighet. Under hans ledning
blomstrar glaspärlespelet upp till ny
storhet och skönhet. Men då lämnar han allt
i sticket och går ut i världen för att ägna sig
åt en ung mans uppfostran; hans ungdoms-
vän Designori anförtror honom sin just
vuxne son. Men innan Knecht kan pröva
sina krafter på denna nya självtagna
uppgift, träffar honom döden i en bergsjös
isiga vatten. Han efterlämnar ett antal
ungdomsdikter och tre levnadsteckningar,
såsom orden tid efter annan fordrar av sina
lärjungar.
I detta sista avsnitt står ett av de
vackraste ställena i hela verkets båda delar.
Joseph Knecht upplever med sin lärjunge
soluppgången i bergen, båda gripna av det
underbara ljusskådespelet i det upphöjda
landskapet. Då dansar den unge en
improviserad dans, en hymn till solen och den
nya dagen, i vilken alla hans själs och hans
andes goda och värdefulla egenskaper
uppenbara sig, framför allt den
kärleks-fyllda vördnaden inför tillvaron. Hesse
kunde inte åskådligare uttrycka sin kritik
över glaspärlespelarnas orden, som ju redan
blivit tydlig då Joseph Knecht lämnar den,
än i denna uppenbarelse av en ung själ,
som helt utan ordens direkta inflytande
vaknar vid en soluppgång.
Hur Knecht kommer till sitt sista steg,
som bryter alla ordens traditioner, är
romanens egentliga ämne. Diskussionerna med
Designori, historiestudiet hos Pater Jacobus
äro en förberedelse, hans egen läggning gör
det nödvändigt. Knecht bejakar
glaspärlespelet med en stor del av sitt väsen, men
det fyller honom inte helt. Studierna och
spelet göra honom lycklig, men
bundenheten vid ämbetet blir en börda för honom.
Det är det fullständiga avståndstagandet
från samhällslivet som tycks honom alltmer
förnuftsvidrigt och som plågar honom.
Samma inre röst som lett honom till hans
höga ställning driver honom ut i friheten.
I Hermann Hesses samtliga verk kan
man skönja tre huvudelement. Han
vandrar genom naturen med öppet sinne. Jag
tänker på »Peter Camenzind», på »Knulp»
eller på »Wanderung», i vilken man finner
den vackra hymnen till träden som sym-
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
