Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Hermann Hesses och Franz Werfels utopier. Av Walter A. Berendsohn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walter A. Berendsohn
ininnesmassa som utgör hans personlighet.
Mången gång misslyckas tillbakagåendet,
så att en kroppsdel förblir stor och stark
medan alla andra förkrympas, och hemska
missbildningar uppstå. Då återgången
någorlunda lyckats planteras den bedrövliga
återstoden i jorden. På ett fält stå
rov-plantor som föra otuktigt tal: de måste
först befria sig från själens hemliga smuts
innan de kunna ingå i den eviga vilan.
Jättefält av tusenskönor är det blommande
resultatet av den sista begravningen.
Franz Werfels utopi fängslar från början
till slut genom sin originalitet. Men det
är sannerligen ingen önskebild han
tecknar; snarare en till det oerhörda stegrad satir
över önskedrömmen hos vår tids spetsborgare,
en bred utmålning av den sista människans
idé som Nietzsche förhånar i »Also sprach
Zarathustra». Detta bittra inslag saknas
fullständigt hos Hermann Hesse. Ännu
mera pessimistiskt än Hesse dömer Franz
Werfel över människosläktets framtid. I de
kommande hundratusen åren skola många
tusen försök av mänskligheten att
fredligt förvalta den lilla jorden som dess
hemvist komma att stranda. »Der Stern der
Ungeborenen» har kommit till under andra
världskriget. Inför det brännande
problemet att förnuftigt gestalta människornas
sociala liv uppger Franz Werfel på förhand
varje hopp.
Man kan heller inte anföra Djebels elit
liksom glaspärlespelarnas orden såsom en
andlig motvikt mot denna hopplöshet.
Werfel har i den gestaltat sin längtan ur
det jordiska skeendets trångmål till
Kosmos’ vida rymd. Den katolska kyrkans
högste dignitär klagar över att de astral-
mentala människorna stå fjärran från Gud.
Åter och åter klagar också Werfel över
och anklagar sin egen tids gudlöshet. Men
inte i något av sina verk har Werfel
åskådligt för oss gestaltat sin religion,
världsåskådningen hos en människa som tillhör
den andliga eliten. I »Barbara oder die
Frömmigkeit», i »Der veruntreute Himmel»,
i »Das Lied von Bernadette» är det mycket
enkla människors religion, i »Höret die
Stimme» Gamla Testamentets. I »Der
Spiegelmensch» för Werfel oss till slut
in i ett kloster, där munkar mumla sina
böner. I jämförelse med honom har det
dock lyckats Hesse att framställa andliga
människor som fulla av vördnad inför den
eviga harmonien forma sitt liv och sin
gärning i sträng självtukt. Han visar
åtminstone individen en framkomlig väg,
om den också inte leder till lösning av de
samhälleliga problemen. Werfel predikar
gudstro (»Zwischen oben und unten», 1946),
men han gestaltar den inte i sin diktning
med sin egen intellektuella personlighet
som utgångs- och medelpunkt. Mellan hans
lära och hans verk råder en omisskännelig
tvedräkt. Han inför i sitt verk en oerhörd
rikedom av social verklighet. Vår tids stora
problem är huru vi skola kunna tränga fram
genom denna fasansfulla realitet till ny
idealutformning, till ny tro pä en mening
i tillvaron. Därtill bidrar Hermann Hesses
diktning blott föga, Franz Werfels alls intet.
Platons och Thomas Mores utopier däremot,
även Goethes pedagogiska provins, äro
försök att visa på vägar till en förnuftig
gestaltning av människornas sociala liv,
emedan de inse och erkänna det andliga
livets avhängighet av samhällets tillstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
