Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Karl-Erik Forsslund och Dan Andersson. Några brev. Av E. R. Gummerus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. R. Gummerus
Den i brevet omnämnde Moss-Lasse, en
Lars Jansson från Abborrbergsmossen, bosatte
sig år 1873 på Luossa i Skattlösberg som
gårdens förste bebyggare. Dan Anderssons
egentliga vistelse på platsen förskriver sig från
sommaren 1911, då »Dan ville vara för sig
själv, för han skulle skriva», såsom man sade
i Burängsberg, där familjen då var bosatt.
År 1912 flyttade fadern, Adolf Andersson,
med familjen till gården, som de bebodde
till 1915. Sedan gården länge legat i lägervall,
restaurerades den år 1944 av Skattlösbergs
Bygdegille och inreddes, under ledning av den
förtjänstfulle och initiativrike
hembygdsforskaren Otto Blixt, till ett pietetsfullt
ordnat hemmuseum — en »diktarstuga» ägnad
minnet av skalden och hans släkt. Ställets
egendomliga namn, Luossaberget,
Luossaskä-ret, Luossabäcken o. s. v., kan ej närmare
utredas, men tyder snarare på lapskt än på
finskt ursprung.
Brevet snuddar också vid den oklara
frågan om Dan Anderssons sjömanskap.
Sakligt är den ju utredd, Dan Andersson var väl
aldrig sjöman i egentlig yrkesmening. Men att
han hade en stark dragning till havet är
obestridligt. Att han ibland ville omge sig med de
fjärran oceanernas nimbus förklaras dels
därav, dels med en hänvisning till hans
fan-tasi- och lynnestyp.
Det avbrott på fyra år, som nu följer i
den här tillgängliga brevväxlingen, omfattar
ett centralt skede i Dan Anderssons
utveckling. Redan på sommaren 1915 hade han
med familjen flyttat till Gräsberg. Hans
andra bok, »Kolvaktarens visor», hade
utkommit samma år. I hans av biograferna
skildrade patetiska vindsrum i den
egenhändigt uppförda stugan, fullbordades sedan
»Det kallas vidskepelse», utgiven 1916, samt
mästerstycket »Svarta Ballader», som utkom
1917. Vintern 1917—1918 hade diktaren en
förskingringstid som journalist på Ny Tid i
Göteborg och det är på redaktionens papper
han skriver, i ett brev daterat Göteborg den
30/i 1918:
Broder!
Skulle bara framställa en såkallad begäran om ditt
övertänkande om denna begäran. Egentligen kanske
det bara är ett förslag, och som sådant bara ägnat
att tagas i övervägande. Skillnaden härvidlag blir
bara den att du i förra fallet tänker skarpt och i senare
gör övervägandet noggrant.
Jag narrades på grund av min fattigdom ut att hålla
en föreläsning i Skene över ämnet »Finnmarksliv och
trolldom». Nu tänkte jag, att du möjligen skulle kunna
ordna sä, att jag fick hålla en 5 st. föreläsningar för
Hembygdsförbundet låt oss säja i vår eller nästa höst.
För i vår blir det nog för sent, men jag tänkte slita
mig loss härifrån i maj och vara uppe i Finnmarkerna
i sommar, på liv och död, även om jag måste hugga
mil ved för maten. Sedan ville jag mot hösten vara fri,
för att knoga färdig min bok om Uvbärgsmördarna,
som jag gjort första delen färdig till. Tänkte då
försöka skaffa mäj några föredrag i Dalarna, så att jag
kunde tjäna till en pipa tobak ibland. Jag skulle vara
sä billig, att det läte säj ordnas.
Här är nu litet krångligt med mat, man får så smà
ransoner att man kunde äta tredubbelt.
Har du sett Carl-Larssons i By rec. av Svarta
Ballader? Det var huggarn vad han drog till, det var sà
jag nästan protesterade. (I Gävle Dagblad.) Nå, det
var ju glädjande. Alltid är det så, att det ska vara
dalamän som begriper en dalabok, inte
göteborgsdoktorer och stockholmare.
Du kunde ju skriva ett ord och fundera, om du inte
tror jag kunde få göra det där åt förbundet. Jag
utarbetar även en föreläsning om dansgillen, hälgdags,
auktions- och bönemötesliv i Finnmarken. Jag skulle
ha några bilder, men det är så svårt att skaffa. Tänkte
jag skulle föredraga några visor, diktade och tonsatta
i Finnmarken.
Tror inte jag avgudat mina marker så som jag gör,
sedan jag tvingades bort från dem.
Hälsa din fru och dina barn från er gamle vän
Dan Andersson.
Betydelsefullt är följande odaterade brev
från Göteborg skrivet på Ny Tids brevpapper:
Broder!
Tack, kära Karl-Erik! Det är en händelse som är mer
än tanke, att av alla mina personliga vänner är du
den ende som haft någon glädje av min bok, åtminstone
vad jag vet. Jag fick nytt mod av din orädda och varma
artikel, efter att i G. P. och G. A. B. fått veta, att
»Kvarnsången» var ett utslag av min ävlan att vara
märkvärdig. — Och det var väl bäst sä; om jag skulle
bli helt förstådd, sä måste det vara av dig, som likt
mig känner dig mera i släkt med vildmark och storm
och all obygdens härlighet än med människorna. Din
recension var en också saklig analys — något som jag
förgäves tittat efter i Sthlmspressen.
Men vad jag tycker är verkligt roligt, är, att du sätter
min rytm, t. o. m. i sådana saker som »Kvarnsången»
i förbindelse med folkliga melodier. Det är bara du,
som upptäckt detta, och saken är den att de flesta äro
skrivna under det »vildmarkslåtarna» dansade galopp
i huvudet. När vi träffas skall jag spela för dig den
gamla vals och den polska, Kvarnsången är diktad på.
Det går att sjunga den, fast det naturligtvis inte »gör
sig». Den där gamla polskan som själva kvarnens
refräng är skriven till, är en mystisk och underlig
sak, ävenså den vals, jag börjat med. Denna gamla
vals och denna polska ha något av Apassionata i sig,
fast N. inte tror det. Om en kompositör toge upp denna
vals och polskan som tema, skulle därav kunna göras
en sonat med något ödemark i! Jag har suttit och
försökt göra den, men jag kan inte skriva noter mer än
en katt.
Det är lördagsnatt nu, och jag sitter ensam på
redaktionen. Det enda bekväma här är, att jag
åtminstone nattetid har överflöd på varma, ljusa lokaler att
arbeta alldeles ostörd i, och det är inte fritt att det
var det som drog mig hit igen, sedan jag rymt en gång
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
