Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filmkrönika
Av Artur Lundkvist
lEDTYNGD av en allt dyrbarare
teknisk fulländning och beroende av en
masspublik, vars smak den inte visar något
intresse för att förändra till det bättre, har
filmen som konstform urartat allt mera under
senare tid. Även som ren publikunderhållning
börjar den visa tecken på tillbakagång och
därför ropas det nu, om än inte så högt,
efter nya, originella filmkonstnärer. Filmens
korta historia är dock full med i förtid ratade
begåvningar, som stötts ut och körts över
av triumfvagnen. Filmen är den omättliga,
evigt blekgrå vampyren som söker nytt blod
att suga. Med sin glupska mekanik liknar den
en djävulens lärjunge, som visserligen kan
ge en illusion av liv men ständigt misslyckas
med att skapa det högre liv som är konstens.
Filmen har nyss fyllt femtio år och hyllats
frikostigt av sina anställda. Tillbakablickarna
har dock bara understrukit filmens nuvarande
kris och avslöjat den som en dvärg, sorgligt
avstannad i växten. Trots den primitivare
tekniken var många av de tidigare
filmmännen ojämförligt mycket mer konstnärer än
mängden av dagens strömlinjeeleganta,
tom-lietsplågade virtuoser. Filmen gömmer på
ett ständigt upprepat brott som den med alla
sina undanflykter och utstyrselkonster
förgäves söker dölja: ett brott mot sina egna
möjligheter, mot sina ambitiösa arbetare, mot
publikmassorna. Brottslingen är i första hand
filmkapitalet, i sista hand varje biograf
-besökare.
Trots filmens fatala allmänna situation
görs det dock alltjämt ett antal avvikande
filmer, förtjänstfulla, stimulerande, om än av
jämförelsevis ringa betydelse gentemot den
breda strömmen. En sådan film är den franska
Paradisets barn, skriven av Jacques Prévert,
regisserad av Marcel Carné. Dessa båda män
i samarbete förde den franska
trettiotalsfilmen till dess mest framskjutna position som
en realistisk bilddramatik med poetiska
övertoner och effektiv symbol verkan. Nu
återkommer de i en annan stil, märkt av ocku-
pationstiden med dess framtvingade
verklighetsflykt. Prévert—Carné har inte
nöjt-sig med endast en flykt ifrån verkligheten,
utan i viss mån också gjort det till en flykt
inåt mot den inre verkligheten.
Som filmförnyelse är »Paradisets barn» ett
paradoxalt verk: en utflytande, artistisk
följetongsparodi, en teateraktig film om
teaterliv och teaterfolk. Den rullar fram genoni
människovimlet på Brottets bulevard och
plockar tankspritt samman ett antal bisarrt
fantasipräglade personer i ett fragmentariskt
händelseförlopp. Garance heter den
tillmötesgående Venus som det mesta kretsar kring,
men hon är en romanhjältinna, alstrad av
sofistikerad illusion och romantisk ironi, utan
den konkreta formverkan som en filmgestalt
kräver. Arletty gör henne kroppslig nog, en
kattaktig och mystiskt leende Mona Lisa, en
kvinnodeg som med bedräglig villighet formar
sig efter varje mans önskan. Men mera än
påtaglig verklighet skulle hon väl vara en
idé, en dröm.
Tre män upplever henne på var sitt sätt.
För den ene blir hon ett steg på vägen mot
den skådespelandets konst som består i att
återge känslor som man inte har. För den
andre blir hon romantikerns månskensfantom,
poetens oplockbara blomma, en vitmenad
pajazzos symbol för sitt sårade hjärta. För
den tredje blir hon den rikes ägodel,
svartsjukt bevakad, åtrådd men aldrig verkligen
erövrad och upplevd. Skådespelaren
(Bras-seur) triumferar med sina rövarbravader, en
virtuos i operamässig patetik. Pajazzon
(Barrault) griper med sina stumma
pantomimer, eggar med sin fanatiska
känsloromantik, vinkar som en i verklighet drunknande ur
karnevalsträngseln. Men den som verkar
starkast på fantasien är kanske ändå ingen av
dem, utan en fjärde man, Garances partner i
den undre världen, han som är illusionslöst
oberörd av hennes venusinkarnation, kyligt
utanförstående gentemot livsteatern men
samtidigt en tragedidiktare på verklighetens seen.
Paradisets barn. — Nattens gäster. — Illusion. —■ Kort möte. ■—■ Caesar och Cleopatra. — Sjunde slöjan. —
Förspillda dagar. ■—• Dumbo. — Och sen var ingen kvar. — Spiraltrappan. — Husan som inte visste sin
plats. — Gilda. — En natt i Casablanca. —■ Sista chansen. — Under broarna. ■—- Det regnar på vår kärlek.
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
