Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Roland Svensson. Ett målarporträtt. Av Hans Cederqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Roland S v e n s s o n
oNorrhdlet i Nasene
ljilder med en känsla av tidlöshet och
oberördhet, som åsynen av detta öhav inger.
Klippornas mångfald av plan förenklas,
de långsluttande sugas ut i sjön, och de
branta resa sig som märkliga byggnader,
en gång formade av isens tunga näve eller
frostens grova rynkor. Växtligheten och
bodarna äro endast enkla och hela
ornament i denna tidlöshet, eller en berättelse
om liv som motsats till den härute
förnimbara evigheten och grannskapet till
dödsriket.
Det är lika mycket realism som
impressionism i hans pastellandskap, där den
realistiska formgivningen endast tjänar till
synram för en lyrisk färgupplevelse av
denna i stora former gjutna övärld. Därför
kommer monumentalsynen i hans konst
som en mogen frukt av inträngandet i
denna värld. Ett inträngande, som ej är
den tillfällige besökarens eller ett verk av
årliga strandhugg under de korta
sommarmånaderna utan fast rotat till en livsform,
nämligen ortbons, varigenom skildringen
får det initierade djup och den bakgrund,
som blir säsongmålarens lott att sakna.
I dessa ögonblicksbilder av öarna med
en vindkuvad vegetation eller bodinteriörer,
med stumma men talande vittnesbörd om
livet i utskärgården ligger, lättast åtkomlig,
den personliga, ömsinta men samtidigt
kärva ton, som genomsyrar allt av hans
hand.
Vid hans första offentliga framträdande
1937—40 fäster sig kritikerna vid denna
nutida efterföljare i konstnärsförbundarnas
anda. Yngve Berg, Ragnar Hoppe, Gotthard
Johansson och Nils Palmgren äro alla
eniga om, att här möter en
skärgårdsskildrare, som följer den stora traditionen
i skärgårdsskildringens historia. Han
jämföres vid sin första separatutställning 1940
på Galerie Moderne med Karl Nordström,
Axel Sjöberg och Albert Engström.
Den lyriska berättartonen och kärva
formfastheten har i honom fått en ny
bekännare.
1941 får han teckningsstipendiet i »Unga
Tecknare» på Nationalmuseum, och 1943
håller han sin andra separatutställning på
Färg och Form, varvid han gör sitt
definitiva konstnärliga genombrott med
pasteller, teckningar och litografier från sitt
säregna örike. Otto G. Carlsund utpekar
honom i detta sammanhang som en bärare
av »pastellens renässans».
Pasteller av senare data präglas av en
vittgående formförenkling, färgerna äro
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
