Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tegnérbilden. En översikt över litteraturen till hundraårsjubileet. Av Carl Fehrman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tegnérbilden
o
En översikt över litteraturen till hundraårsjubileet
Av Carl F e hr m a n
L y ET första litterära
Tegnérporträttet av större format är Bottigers. Det har
ett obestridligt konstnärligt värde, och det
har spelat en betydande roll för skapandet
av den fromma Tegnérmyten. Men dess
styrka ligger inte i den psykologiska
karakteristiken; och det strängare biografiska
sanningskravet tycks knappast ha varit
känt för denne levnadstecknare från
senromantikens period. Vad Böttiger givit är
ett stycke legend, en idealbild av den
bortgångne nationalskalden.
Om människan Tegnér vandrade ryktena
genom landet, förvirrande och motsägande
varandra — så som diktaren själv
förutsett, när han skrev Den döde. Det har
utan tvivel funnits en rik ryktesflora
kring Tegnér, och anekdoterna om hans
infall och tilltag var inte alltid
salongsmässiga. Skvallerkrönikans halvsanna
Tegnérbild levde länge sitt liv vid sidan av den
Böttigerska legendens.
Ett riktigare helhetsperspektiv på
människan Tegnér fick man när breven i
början på 1870-talet gavs ut i urval av
skaldens sonson, Elof Tegnér. Det var ett för
sin tid djärvt företag, och det krossade för
all framtid den kanoniska Tegnérlegenden.
På grundval av brevens vittnesbörd
formades en ny Tegnérbild — det var Georg
Brandes’ insats i hans Tegnérbok av 1878.
För Brandes ter sig Tegnér inte längre som
en apollinsk ljusgestalt. Han upptäcker
hos diktaren den lidelsefulla
trotsarnaturen. Han har blick för det disharmoniska
i Tegnérs väsen, han anar den erotiska
tragiken och konflikten mellan hedniskt
och kristet. I Brandes’ karakteristik blev
Tegnér en modern människa, en släkting
till de romantikens revoltnaturer, som han
i Hovedstrømninger tecknat med sådan
sympati.
Brandes’ skrift har fortfarande den
psykologiska snabbskissens hela charm, och
den är förbluffande skarpsynt, om man tar
hänsyn till hur ofullständigt det
biografiska materialet den gången var. En viss
insyn hade han fått i de Tegnérska
släkttraditionerna, men Tegnérminnet var vid
denna tid, liksom senare, strängt bevakat.
Det är betecknande, att ännu när Levertin
i början av 1900-talet skrev sina artiklar
om Östrabo, ansåg han sig inte öppet
kunna nämna namnet på adressaten i Den
döde, Emilie Selldén. Levertin hade i sin
hand en del notiser om Emilie Selldén,
de har nyligen publicerats av Henry
Olsson i en innehållsrik studie kring
Tegnértraditionen i Svensk
Litteraturtidskrift. — När Tegnérs skrifter gavs ut
i en vetenskaplig upplaga — så sent som
1919—-1925 — censurerades en hel del av
breven och förment chockerande ting
uteslöts, ofta utan antydningar i den tryckta
Fredrik Böök, Esaias Tegnér 1—2. Bonniers. — Esaias Tegnér, Studier till hans person och verk.
Minnesskrift utgiven av Lunds universitet den 2 november 1946. Gleerups. — Studier i
människokunskap tillägnade John Landquist. Gleerups. — Åke Eliæson och Tobias Norlind : Tegnér i
musiken. Gleerups. — Hedvig af Petersens : Den okända handen och andra studier. Lindstedts. •—
Svensk Litteraturtidskrift utgiven av Samfundet De Nio Nr 4, årg. 9.
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
