- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiosjätte årgången. 1947 /
112

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tegnérbilden. En översikt över litteraturen till hundraårsjubileet. Av Carl Fehrman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl Fehrman

testationer av det Tegnérska lynnet: därom
är alla ense. Utgår man från dikternas
vittnesbörd kan man tydligen inte gå med
på karakteristiken cyklothym. Följer man
Kretschmers typschema, hör han snarast
— som diktare — till den schizoida gruppen.
Här föreligger en uppenbar motsägelse. Hur
den skall kunna lösas är svårt att se, om
man bibehåller den gängse terminologien.
Men en sammanfattande formel för Tegnérs
lynne och diktning är tydligen ännu inte
funnen.

En fråga, som inte kan skjutas åt sidan,
när det gäller Tegnérs lynne och sjukdom,
är den, i vad mån det patologiska och det
geniala står i något slags relation. Gadelius
menade, att så var fallet. Bööks
framställning går ut på att jäva Gadelius’ hypotes.
Sin åsikt sammanfattar han i orden, att
det ter sig överflödigt att leta efter något
inre samband mellan snille och
själssjukdom i Tegnérs fall:

Det förefaller tvärtom mera befogat att hävda,
att Tegnér så länge han ägde ett rikt idéliv, ett
djupt och ömtåligt känsloliv, en genialisk
skapande inbillning, inte företedde några symptom
på sinnesförvirring (spärr, här), samt att
Tegnér efter och genom katastrofen (1840)
förlorade just de genialiska egenskaper som utgjorde
hans mänskliga och konstnärliga storhet. Det
är en truism, som kanske skall överleva allsköns
för närvarande omhuldade paradoxer.

Uttalandet följer efter skildringen av
Tegnérs slaganfall och sinnessjukdom på
1840-talet. Det är för Böök en
kardinalpunkt, att sinnessjukdomen inte kan
tänkas ha inneburit någon stegring av Tegnérs
vitalitet, ingen andlig högspänning, utan
snarare både i sitt förlopp och i sina
resultat en avtrubbning. »Himlastormande eller
demoniskt var inte hans lynne — skriver
Böök — det var bara när han irriterades
som det fick en ytlig anstrykning av
våldsamhet och exaltation.» Formuleringarna
är kanske onödigt tillspetsade, men i det
hela torde Bööks framställning stämma väl
överens med fackpsykiatrins bild av sin-

nessjukdomen på 40-talet. Den har inte
lagt en ain till Tegnérs växt, men den har
berövat hans intellekt och fantasi en del
av den spännvidd som han tidigare ägde.
Det har funnits ett tidigare ofta citerat
dokument från denna sena tid, som skulle
tyda på en poetisk inbillningskraft av
väldiga mått, läkaren Otto Marins
skildring av Tegnérs vision vid vansinnets
utbrott. Tegnér skulle då ha upplevt att
ett strålande diadem fästes kring hans
hjässa. Där skulle ha funnits fjorton
miniatyrporträtt av världens största skalder.
Stjärnor bildade en lyra innanför pannan.
Dessa stjärnor satte sig i rörelse och började
svänga allt snabbare; till sist inträffade en
explosion. Dokumentet har citerats i
litteraturen ända från Brandes till Gadelius. Men
Böök har kunnat visa, att denna skildring
har ett ytterst tvivelaktigt sanningsvärde.
Läkaren Marins anteckningar Ett snilles
vansinne är på varje punkt, där de kan
kontrolleras, otillförlitliga, produkter av en
romantiskt och sjukligt uppjagad fantasi.
Marin tycks själv ha varit en större
psykopat än det snille om vars vansinne han
fabulerade. Bööks skepsis på denna punkt
är blott ett av exemplen på hans strävan
att reducera det »intressanta», det
demoniska i Tegnérs själssjukdom; och han
förnekar, som vi sett, att den skulle ingå
som ett moment i Tegnérs poetiska storhet.

Det är ett av de problem, som kanske
alltid kommer att diskuteras. När det
gäller sinnessjukdomen på 1840-talet, har
Böök, förefaller det, obestridligen rätt. Men
kvar står frågan om inte krisen kring 1825
fört in något radikalt nytt i Tegnérs fantasi
och dikt, och om inte detta nya står i
förhållande till sjukdomen.

Ingen förnekar, att Tegnérs själsliv vid
den tiden får en större spännvidd än förut.
I lynnesbilden kommer det in nya drag,
som senare aldrig blir helt utplånade.
Också i diktningen kommer det till något
nytt. Man kan tala om en stegring både i

112

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:11:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1947/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free