- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiosjätte årgången. 1947 /
113

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tegnérbilden. En översikt över litteraturen till hundraårsjubileet. Av Carl Fehrman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tegnérbilden

känsla och känslouttryck. Och om man
accepterar psykiatrikernas syn på Tegnérs
själstillstånd under Mjältsjukans år, kan
man knappast undgå slutsatsen, att det
patologiska — direkt eller indirekt —
spelat in också för poesiens del. Det betyder
givetvis inte, att Tegnérs poesi skulle bli
osammanhängande eller förvirrad. Men
kanske kunde man formulera saken så, att
bakom stegringen, bakom
känslointensifieringen ligger en brist. Harmonien är
sprängd.

Tegnérs hållning under mitten av
1820-tålet har nyligen belysts också från andra
utgångspunkter. Hedvig af Petersens1 har
i Tegnérhäftet av Svensk
Litteraturtidskrift publicerat en studie över Martina von
Schwerin och Tegnér. Hon gör här bl. a.
det riktiga påpekandet, att de författare,
som förnekar den psykiatriska diagnosen,
tenderar att kasta en stor del av skulden
för Tegnérs lynnessjukdom på Martina von
Schwerin. Förtjänar hon något klander, och
har hon spelat en ödesdiger roll i diktarens
liv? Hedvig af Petersens framställning går
ut på att visa, att man tidigare har
överskattat betydelsen av brytningen mellan
de två. Vi har Tegnérs direkta försäkran i
ett brev till Brinkman att hans sjukliga
lynne »alldeles icke står i något slags
sammanhang med mitt förhållande till
Friherrinnan»; vi har Martina von Schwerins
ord på detsamma. Därmed skulle saken
kunna anses klar — såvida man får ta
Tegnér på orden, och såvida han själv kan
anses ha varit i stånd att genomskåda det
gåtfulla samspel av fysiska och psykiska
faktorer som kan ha legat bakom hans
depression. I varje fall ligger det något
riktigt i författarinnans skepsis mot alltför
tvärsäkra biografiskt-psykologiska
konstruktioner.

1 Samma författarinna har 1946 samlat några
Tegnérstudier, som bl. a. rör dateringsproblem,

i en skrift med titeln Den okända handen.

8 —Ord och Bild, 5à:e årg.

Från litteraturhistoriska utgångspunkter
kommer också Algot Werin in på frågan
om Tegnérs melankoli i sin studie över
Tegnérs byronism. Vad han här behandlar
är nämligen mer än en litteraturhistorisk
påverkningsfråga: det är samtidigt det
psykologiska spörsmålet vad som gjorde
Tegnér mottaglig för de Byronska
stämningarna.

Det fanns enligt Werin ett slags byronism
hos Tegnér redan innan han lärt känna
Byrons diktning. Den kommer fram i
dikten Jätten, som Tegnér skrev under en tid
av förstämning och melankoli under förra
hälften av 1810-talet. Jätten är en gestalt
gripen ur Tegnérs inre, och han är i släkt
med Mjältsjukans svartalf. Men han har
också ett litterärt stamträd: bakom Jätten
skymtar man Miltons Satan och Goethes
Prometeus. Det är ett intressant faktum,
att både den fallne ängeln hos Milton och
titanen hos Goethe har bidragit till
utformandet av Byrons hjältetyp.

Tegnér lärde känna Byrons poesi
omkring 1820. Till att börja med var Tegnérs
hållning kritisk; först under de upprörda
själsstämningarna i mitten på 20-talet blev
han i djupare mening mottaglig för
Byron-inflytandet. Den lidelsefulla
subjektivismen, trotset och det mörkt patetiska i
Byrons diktning fann nu resonans hos
honom och kom att verka både på dikt och
livsbelysning.

I Mjältsjukan är de litterära spåren
oförtydbar. Men också i självporträttet Den
döde från 1834 — ett motstycke till
Mjältsjukan, tillkommet i en lika mörk period
av hans liv — har han speglat sig i Byrons
livsöde och dikt. Ännu en gång skulle
Tegnér bli förhäxad av Byron: under
sinnessjukdomen på 1840-talet. Det visar sig
i fragmentet Reseminnen, och det framgår
av hans planer att översätta Childe Harold’s
Pilgrimage. Ännu i dedikationsdikten till
Kronbruden är Byron med, och den
Tegnérska självkarakteristiken gjord i Byronsk

113

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:11:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1947/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free