Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Poeten och pekstickan. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik E k ei u n d
Så lyder överskriften till det bidrag under
strecket, varmed vàr unge koryfé på litteraturens
område illustrerat Dagbladets den 30
nyssför-lidne november utgivna så kallade jubelnummer.
Man har blivit van att finna denne skribents
litterära produkter huvudsakligast röra sig kring
hans egen värda person, någon gång även hans
närmaste omgivning eller de orter där han
vistats, och hade fördenskull väntat att uti
kåseriet i fråga finna en något så när trogen bild av
den stad där hans barndom förflöt och där han
ännu stundom uppenbarar sig. Men så blev det
ej. Den småstad han från sin pegas betraktade i
fågelperspektiv blev en vrångbild av den han hade
föresatt sig att teckna, ty för oss småfolk som
beskedligt hålla oss till jordytan ter sig staden
icke så litet annorlunda.
Men om sedan de yttre konturerna av orten
äro förvrängda, så har han i sin jubelyrande färd
genom luften alldeles tappat koncepterna vis å
vis interiörerna.
Icke nog att de äro osanna, de äro dessutom
gemena, dessa små skildringar av livet i den
lilla staden. Eller är det från sin nya liberala
dagbladsståndpunkt som herr T. anser rätt och
tillbörligt att förhåna icke tjuguårigt, såsom han
uppgiver, utan mer än trettioårigt troget och
mödosamt arbete i vår svenska bildnings tjänst? Är
det förenligt med hans begrepp om ridderlighet
att offentligt förlöjliga två värnlösa kvinnor,
vilka för visso åtnjuta större aktning och
erkännande än måhända någonsin kan komma hr T.
till del?
Men kanske hr T. valt sin uppgift för livet att
lik en okynnig skolpojke, som sluppit agan,
springa omkring och visa långnäsa åt aktade
medborgare och medborgarinnor. I sådant fall
begära vi inte svar på våra frågor.
När »S:t Michelsbor» i sitt polemiska
svar talade om de två värnlösa kvinnorna,
syftade de på fröknarna Alexandra och
Alina Antell — det var de som figurerade i
»I fågelperspektiv» under det gemensamma
täcknamnet »fröken Sallgren».
Av de två systrarna hade den äldre,
Alexandra, genomgått E. Fröbergs
tyskspråkiga Töchterschule i Viborg, medan
åter den yngre Alina efter några läsår
överflyttade från »Töchterschule» till Svenska
fruntimmersskolan i Helsingfors, från vilken
hon utdimitterades våren 1853. Det gällde
därefter för de föräldralösa flickorna att
skaffa sig sitt levebröd och bryta sig en
levnadsbana. Förenade genom en varm
syskonkärlek drömde de om en gemensam
livsuppgift och beslöt sig därför på inrådan
av sin bror och fosterfader att grunda en
privat svensk läroanstalt i S:t Michel.
Skolan öppnades hösten 1854 och
undervisningen sköttes i början av de unga
lärarinnorna allena. På grund av det ökade
elevantalet måste dock småningom även
främmande lärarkrafter anställas.
Men systrarna Antell nöjde sig inte med
sin maktpåliggande pedagogiska
verksamhet. De grundade en
kommissionsbokhandel, upprättade ett svenskt bibliotek,
verkade som ombud för Svenska folkskolans
vänner o. s. v. Överallt där det var fråga
om de svenska kultursträvandena i det
finska S:t Michel, bidrog Alexandra och
Alina Antell med insatsen av sin ideella
hänförelse och sin outtömliga energi.
»Fröken Sallgren» uppträder emellertid
inte bara i »I fågelperspektiv». Tavaststjerna
har även inflätat drag ur systrarna Antells
liv i sin ypperliga novell »Fostermor och
fosterson», som publicerades tillsammans
med »En inföding» år 1887.
En regnig höstkväll i början av
1870-talet hade en fattig kvinna infunnit sig i
fröknarna Antells kök och bett om hjälp
för sin lille son, som var svårt angripen av
engelska sjukan. Varmhjärtade som de
båda systrarna var upptog de gossen,
Johan Fredrik Suuronen, som sin fosterson,
botade hans sjukdom genom sina huskurer
och gav honom en god uppfostran. »Janne»
blev elev i sina fostermödrars skola, fick i
sinom tid sin vita mössa och avlade
juridisk examen vid universitetet, men dog
1912 vid jämförelsevis unga år som advokat
i hemstaden.
I Tavaststjernas »Fostermor och
fosterson» berättas hur fröken Sallgren söker
böta den lilla Hannes’ mor, som insjuknat i
ros, med sin universalmedicin, smärtstil-
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
