Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En skämtsam kyrkofader. Av Anders Cavallin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rn skamt s am kyr k o f a d e r
Av Anders C av allin
Kp)
–^ ET är ett misstag, om man tror, att
de gamla kyrkofäderna ständigt iakttogo ett
djupt och heligt allvar. Tvärtom släppa de i
sitt författarskap inte så sällan gäcken lös och
kunna lägga i dagen det mest uppsluppna och
respektlösa skämtlvnne.
Vi förflytta oss ett stycke tillbaka i tiden,
till 300-talet e. Kr. Det var ett oroligt
århundrade i den grekiska Österns kyrkor.
Ursinniga dogmatiska strider rasade, man tog
heder och ära av varandra för en formulerings
skull, och en människas salighet ansågs hänga
på om hon hade just den eller den
uppfattningen om Sonens och Andens väsen i
förhållande till Faderns och till varandra. Det
kyrkliga läget erbjuder en förvirrad bild.
Dogmer, kyrkopolitik och hänsyn till person
gingo ihop, och förföljelser av oliktänkande
hörde till ordningen för dagen.
Under senare hälften av detta århundrade
levde och verkade i Mindre Asien tre
biskopar, som med rätta gå under namnet »de tre
stora kappadocierna». De voro väldiga
förkämpar för den ortodoxi, som år 325 fått sitt
uttryck i den nicenska trosbekännelsen. De
tre voro: Basilius den store, Gregorius av
Na-zians och Gregorius av Nyssa. Basilius var
ärkebiskop i det kappadociska Caesarea, en
stor organisator och icke mindre som
författare. Hans gode vän från studieåren i Athen
och genom hela livet, Gregorius av Nazians,
var framför allt en ordets mästare, som t. o. m.
gjorde stora insatser som skald. Gregorius av
Nyssa, yngre broder till Basilius, är känd som
en djupsinnig tänkare. De båda Gregorii
kunde emellertid icke mäta sig med Basilius
i handlingskraft och praktisk duglighet.
Basilius’ namn är oupplösligt förknippat
med det österländska klosterväsendet.
Redan före honom florerade ett ganska livligt
munkväsen, framför allt i Egypten, men dët
hade i stor utsträckning urartat till barbarisk
asketism. Basilius var den som bragte
ordning i institutionen, och hans klosterregler,
som gå ut på ett organiserat gemensamhetsliv,
äro fortfarande normgivande för hela det
grekisk-katolska klosterväsendet. Han gick
till verket efter grundligt studium av
eremit-och klosterliv i Egypten, Palestina och Meso-
potamien och efter egna i praktiken vunna
erfarenheter.
Under sitt sökande efter en plats, som kunde
vara lämpad för asketiska övningar, hade
Basilius uppmärksamheten riktad på ett
ställe vid namn Tiberina i närheten av vännen
Gregorius’ Nazians men stannade slutligen
för en plats i en vild och öde trakt vid floden
Iris i nordöstra Mindre Asien (i landskapet
Pontus). Där slog han sig ensam ned och
ägnade sig åt bön, kontemplation, lärda
studier och grovsysslor. Rätt snart vann
exemplet efterföljd, och det blev liv i ödemarken.
Det är icke förvånande, att i en av trosstrider
och kyrkopolitiska intriger upprörd tid
mången sökte sig bort från världens larm för
att helt tjäna Gud.
Basilius trivdes storartat i sitt fynd till
eremitkoloni och skrev vid ett tillfälle ett
entusiastiskt brev till sin gode vän Gregorius
av Nazians. Under studieåren i Athen hade
de varit oskiljaktiga vänner men sedan,
under Basilius’ resor och första ödemarksår, inte
sett varandra på en lång tid. Om Basilius
hade slagit sig ned i Tiberina, vilket han en
tid var betänkt på, hade ett närmare umgänge
inte mött några geografiska hinder. Trots
sådana möjligheter föredrog Basilius avgjort
den pontiska ödemarken framför Tiberina,
och i nyssnämnda brev skattar han sig
lycklig att ha undgått Tiberina, »hela världens
avskrädesplats», som han uttrycker sig.
Brevet till Gregorius av Nazians (nr 14 i
samlingen av Basilius’ brev) innehåller till
största delen en förtjust skildring av
ödemarksnaturen. Vid foten av ett högt
skog-klätt berg ligger en liten slätt, omgiven av
skog. I Basilius’ ögon är den skönare än
Ka-lypsos ö, och den är nära nog en ö. På två
sidor omges nämligen slätten av höga stup, på
den tredje sidan brusar en flod i forsande
lopp, och avspärrningen fullbordas av
halv-månformiga bergsryggar, som binda samman
de höga stupen. Det finns bara en tillfartsväg,
och den kontrollera nybyggarna. En hög ås
strax i närheten erbjuder en vacker utsikt
över den lilla slätten och den forsande floden.
Forsarna vimla av fisk. Basilius talar vidare
om dofter från jord och flod, om blommor
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>