Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örjan Lindberger
riktats mot Hedberg på en linje. Det började
med ett gläfs från Stig Ahlgren 1938 om att
Hedberg tillhörde de osolidariska. I somras
anklagades han av Yiveka Heyman för att
sakna den sociala medvetenhet, som Brenner
har. Härtill kommer nu Ahlenius’ påpekande,
att han inte avsvurit sig Böök. Det är
förvånande att det inte skrivits mycket mer av
den sorten om Hedberg; hans
litteraturpolitiska ställning är och måste vara svag. Det
enda han har att hävda sig med är att
vinnlägga sig om hög konstnärlig kvalitet.
Arvid Brenner, vars personliga integritet
inte kan ifrågasättas, måste ha blivit
obehagligt berörd av att se sin produktion använd
som tillhygge mot en annan författare. En
process kan mycket väl tänkas anställd om
den underskattning, som Brenner varit
utsatt för, men som svarande borde då
instämmas ett flertal kritiker, under åberopande av
deras underlåtenhetssynder före 1945.
Brenners detta år utgivna roman Vintervägen fick
nämligen allmänt och berättigat erkännande.
(Det är, i parentes sagt, märkligt att Viveka
Heyman inte föll på den idén att publicera
sin artikel ett år tidigare. Den hade då
framstått i något annan dager.) Vintervägen är
Brenners störst upplagda roman hittills; den
studerar en rad varianter av tillknäppthetens
och känslokylans problem inom en familj.
Intresset koncentreras efter hand kring sonen
Einar, som på intellektuell väg söker arbeta
sig ur attityden; hans analys av det egna
problemet ger en rad intressanta perspektiv
på de miljöer, som han rör sig i eller ser in i.
Bedömningen av människorna präglas
genomgående av Brenners samvetsgranna
for-skarblick och fina moraliska balanssinne.
Om man jämför med Rum för ensam dam,
är Vintervägen bredare och mångsidigare
men kanske något mindre intensiv.
Andra orosyttringar har knutit sig till vad
som gått under beteckningen pessimismen i
den unga litteraturen; företeelsen
ventilerades bl. a. vid en diskussion på en nordisk
författarkongress i november; därvid
formerades ett slags medelålders front mot de
yngre. I ett visst samband härmed stod
möjligen nedklubbningen av Lars Ahlins senaste
roman Om, som på sina håll fick en bismak
av att statuera ett exempel på de s. k.
fyrtiotalisterna. Andra omständigheter medverkade
dock till Ahlins olycksöde, och de kan såsom
lärorika förtjäna att relateras.
Det började med att Ahlin fick Svenska
Dagbladets litterära pris r944. Härav följde
tydligen för tidningen en stark suggestion att
berömma hans roman av år 1945; berömmet
blev mycket kraftigt tilltaget. Eftersom en
positiv recension i Svenska Dagbladet är
starkt säljande, köptes Ahlins bok av flera
tusen läsare, som inte alls var i stånd att
smälta sådan lektyr. De läste boken — helt
eller delvis — och blev missnöjda. Det
uppstod i all stillhet opposition bland läsarna mot
Ahlin och mot de kritiker, som berömt
honom. Därmed var Ahlins bok av 1946 redan
på förhand placerad i ett ogynnsamt läge.
Sen kom Ahlins egen insats. Han inledde
Om med två kapitel, vilkas funktion — med
förlov sagt — består i att slå läsaren på käften
inte en utan många gånger. Sådant har
läsekretsen skäl att reagera mot.
Resultatet blev att man i allmänhet ansåg
sig berättigad att se bort från det värdefulla
i Om. Inte ens Ahlins fåtaliga försvarare
vågade säga, att Om med sina brister dock
är en bättre bok än Min död är min.
Men så förhåller det sig faktiskt.
Sedan man väl tagit sig igenom den
besvärliga början är Om på det hela taget
fängslande att läsa. Skildringen av den nordsvenska
stadens hamnkvarter och människorna där
med den kvinnliga bogserbåtsskepparen
Her-kula i spetsen har en karikatyrmässig och
intensivt levande verklighetsprägel. Pojken
Bengt och hans strävan att nå klarhet i sina
egendomliga familjeförhållanden är
spännande. Här är författaren starkt personligt
engagerad. I grunden ligger väl förklaringen
till hans ideliga försök att slå sönder illusionen
för läsaren just i detta att det bränns.
De tricks som Ahlin har för sig kan man i
de flesta fall sätta sig över. En
litteraturhistoriker blir nästan rörd av att se Jean
Paul och den romantiska ironien återuppstå.
Faktum är att Ahlin inte kunnat stå fast
vid sin teori om de diktade gestalternas
huvudsakliga oberoende av författarens liv. Han
försöker visserligen täcka återtåget genom att
blanda in läsaren, men det är snarast för att
skyla blygheten. Det »du» som förekommer
t. ex. i formeln »Bengt som är du som är jag»
fungerar ungefär på samma sätt som det »du»
som uppträder när en person vid namn
Bengt säger till sig själv: »Du är en åsna,
Bengt.»
En och annan av Ahlins extraturer vid sidan
av den egentliga berättelsen är av god verkan.
Det gäller framför allt historien om abborren
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
