Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Or]an Lindberger
och subtilt rörlig psykologi. Denna röjer sig
i det sätt på vilket Stina Aronson får läsaren
att känna alla de osynliga trådar, som går
mellan Emma Niskanpää och hennes ende,
i hennes höga medelålder födde son; lika
frapperande är författarinnans förmåga att
på en gång få fram den naiva folkliga
fromheten och de små underströmmar av
världsliga spekulationer som rör sig under den
fromma ytan.
Efter att tidigare ha åtnjutit en mera
exklusiv ryktbarhet nådde Tage Aurell med
Smärre berättelser allmänt erkännande av
kritiken och t. o. m. en viss publikframgång.
Den sistnämnda torde ha berott på att han
tillåtit sig en liten minskning i sin stränga
sparsamhet med ord och därigenom
tillmötesgått läsaren en smula, men eftergiften rubbar
inte på något sätt omdömet om Aurell som
knapphetens mästare i nutida svensk prosa.
Även i denna samling ställs det vissa krav
på läsaren; i berättelsen Grindstolpe klarnar
inte situationen förrän på slutet — först då
inser man till fullo innebörden i den långa
historien om kalvkon: den har berättats för
den andra person vars fladdrande tankar
finns i parenteserna, i syfte att utan
ovänlighet undvika samtal om det pinsamma som
ligger på botten av hans medvetande,
nämligen att han varit till lasarettet och fått sin
dödsdom. Helt andra medel begagnas i Vice
pastor, som också är en mästerlig sak; där har
Aurell fångat den ämbetsmannamässiga
formalismen hos huvudpersonen genom att
använda den torraste kansliprosa — men
det är en yngre präst, som inte hunnit bli
riktigt inkapslad i fraser och vanor ännu,
och han kan därför inte behandla en
självmördares begravning som en ren rutinsak
utan upplever en viss vacklan och oro. Aurell
utesluter allt betraktande utifrån och
uppifrån och skapar därigenom en atmosfär av
mänsklig jämlikhet mellan läsaren och sin
berättelses föremål, även i sådana fall då det
sistnämnda råkar vara en s. k. enkel person.
I sin stränga saklighet är Aurell allt annat än
okänslig. Han har den förmåga att låta
läsaren se verkligheten på ett nytt sätt, som är
ett av de säkraste tecknen på konstnärlig
betydenhet.
Den vid sidan av Aurells Smärre berättelser
mest uppmärksammade boken under hösten
var Eyvind Johnsons stora roman
Strändernas svall. Den återberättar Odysséen på ett
sätt, som kan föra i tankarna Thomas Manus
återgivande av Bibelns berättelse om Josef;
samtidigt har författaren dock inte sökt
frigöra sig från vår tids synpunkter utan låtit
Odyssevs’ tankar och känslor bli rätt mycket
av en intelligent världskrigsupplevares,
liksom även Penelopes och hennes förtrogna
slavinnas göranden och låtanden påminner
rätt mycket om det underjordiska
motståndet i ett ockuperat land.
Genom att vara anakronistisk, genom att
skriva »en roman om det närvarande» har
Eyvind Johnsson lyckats skapa en i allt
väsentligt spännande och medryckande bok.
Hans Odyssevs är — i motsats till den
homeriske — utrustad med en inre ovisshet, ett
slags motvilja mot att besluta sig.
Mångförsla-genheten är förvandlad i blick för tillvarons
problematik. Därigenom kommer historien
om hemfärden att förknippas med en rad
spänningsmoment av personlig, moralisk och
politisk art. Själva hjärtpunkten i
framställningen ligger i Odyssevs tvekan, innan
han fattar sitt definitiva beslut att göra upp
med friarna. Han stannar till slut vid den
ståndpunkten, att man måste handla. Man
kan — menar Eyvind Johnson —■ även om
man såsom Odyssevs varit tillfälligt
frikopp-lad, inte komrra loss ur samhällets och de
politiska spelreglernas grepp. Man kan
endast söka handla på det minst orättfärdiga
sättet och i en riktning, som en gång i
framtiden kan tänkas leda till en ändring av de
obarmhärtiga spelreglerna. Den humanism,
som förfäktades i Krilonböckerna har här
fått en djupare och allvarligare prägel. Detta
beror väl på att Johnson fått det stoff som där
behandlades på lite större avstånd, i någon
mån kanske också på hans sysslande med
Sartres författarskap. Odyssevs känner
människans ansvar, även när han handlar under
gudarnas, de oansvariga makternas tvång.
Strändernas svall når även i andra
avseenden högre än Krilonböckerna. Romanen
har en fastare komposition, en större
plasticitet, mera rymd kring figurerna. Porträtten
av människorna är lika nyanserade, men mera
åskådliga, det må nu gälla den
kärleks-hungrande nymfen Kalypso, den
rokokovärdiga drottningen Penelope, den
ärke-diplomatiska gumman Evrykleia eller
Odyssevs själv. Där finns fyllighet, färg och
omväxling i berättelsen vid sidan av en och annan
longör. Jämte romanen om Olof är
Strändernas svall Eyvind Johnsons hittills mest
vägande verk.
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
