- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiosjätte årgången. 1947 /
141

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ett standardverk. Av Stig Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ett standardverk

Av Stig Bergman

/ OATST kommer av kunna. Även om
det finns de konstnärer, som inte gärna vill
höra talas om konstens beroende av
kunnandet, som känner den tekniska skickligheten
som en tvångströja och som hellre åberopar
släktskapen mellan känsla och konst — en
släktskap som etymologiskt sett är mera
avlägsen — så vill väl ingen på allvar bestrida,
att kunskapen om material och metoder är
av betydelse för den bildande konsten. Denna
kan kanske utövas av tekniska analfabeter,
men bristen på faktiska insikter kan föra med
sig obehagliga överraskningar och leda till
snabb förstörelse av verk, vilkas konstnärliga
värde kanske skulle berättiga dem till ett
bättre öde. Vår tids museibesökare har
anledning att vara tacksamma för att gångna
tiders stora mästare också var skickliga
tekniker, så att »odödliga» verk genom
århundraden har kunnat bevaras utan att förstöras.

I en nyutkommen bok om oljemåleriet
hävdar Akke Kumlien kunnandets roll inom
konsten. Han gör det på ett så lidelsefullt sätt
att han avslöjar, om man inte redan förut
visste det, att han är icke blott kunskapen
utan även känslan mäktig.
1700-talsförfattaren Volpatos tes »målaren är en fri man och
behöver icke befatta sig med konstens
hantverk, ty den höga konsten har intet med
hantverk att skaffa» motbevisar Kumlien
med en rad lysande namn ur konsthistorien,
namn på mästare, som varit icke blott
banbrytande konstnärer utan också intresserade
hantverkare, geniala uppfinnare och
banbrytande tekniker. Musikens stora personligheter
har så gott som undantagslöst tekniskt
behärskat åtminstone något instrument och har
icke blygts över hantverkligt kunnande. Det
är därför icke mer än naturligt, att hos de
stora målargenierna konst och hantverk
sammansmält till en oskiljaktig enhet.

Det finns väl ingen nu levande svensk som
har större förutsättningar än Akke Kumlien
att skriva om detta ämne. Utövande konstnär
på flera områden —• måleri, musik, typografi
— konsthistoriker och sedan många år före-

ståndare för Konsthögskolans institut för
materialkunskap, kan han se sitt ämne från
skilda synpunkter och ge en rikt fasetterad
bild. Stora avsnitt i boken upptas àv
beskrivningar på olika material, såsom
bottenmaterial och grundcringar, bindemedel och medier,
pigment samt en mångfald olika utensilier.
Men dessa partier är icke enformiga och
tröttande, ty de livas av mycken personlig
erfarenhet och av många praktiska råd. Detsamma
kan sägas om kapitlet Teknik, som utgör en
historiskt belyst översikt av oljemåleriets
metoder där man får veta varför man bör måla
så och inte så. I ett särskilt avsnitt ges också
värdefulla anvisningar om tavelvård, som
kan vara till nytta för vem som helst som äger
en oljemålning.

Oljemåleriet anser Kumlien vara den
teknik, som lockat de flesta konstnärer.
Oljemålningen har ett stadgat anseende för
soliditet och hållbarhet men, här kommer ett
viktigt förbehåll, detta är berättigat endast
om materialet är gott och uppbyggnaden
riktig. Kumlien har stränga krav på logik i
måleriet, och i detta avseende har han
meningsfränder i bröderna van Eyck. Dessa har
icke, som ofta angivits, uppfunnit
oljemåleriet, ty det är minst två hundra år äldre, men
de förde tekniken ett stort steg framåt, och
de kom att spela en betydande roll för denna
under flera århundraden genom att, såsom
Kumlien uppvisar, införa en klar och fast
logik i själva uppbyggnadssättet allt ifrån
grunden till den avslutande fernissan.

Åt skildringen av måleriets historiska
utveckling har givits ett rikligt utrymme, och
författaren avger den programförklaringen,
att hans skrift bl. a. i all anspråkslöshet vill
söka peka på en del tekniska tillvägagångssätt
av stor soliditet och koloristiska möjligheter,
som endast har det felet att de tidigare
praktiserats men nu råkat i glömska. På ett annat
område, på orgelmusikens, där Kumlien är
lika hemmastadd som i måleriet, har detta
en motsvarighet i den s. k. orgelrörelsen på
1920-talet, då man vid orgelbyggandet häm-

Akke Kumlien. Oljemåleriet. Material, metoder oeli mästare. Stockholm 1946. Norstedts.

141

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:26:05 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1947/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free