Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Tage Hedqvist. Av Gunnar Hellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Hellman
Sommarnatt. Olj em ål ni n g. 1936.
Som ett sällsamt mellanspel följde 1929
studentexamen och därefter studier på
Otte Skölds målarskola (1930—31). Det
var en lycklig tid, fylld av arbete och
förhoppningar. Själv känner sig Hedqvist
stå i stor tacksamhetsskuld till sin lärare.
»Ingen förstår konst så som Sköld och få
kan förmedla sin förståelse till andra som
han. En underbar lärare! Han försökte inte
sätta sin egen stämpel på sina elever, utan
var och en fick utveckla sig efter sin egen
linje.»
Att upplevelsen, visionen utgör
förutsättningen för allt konstskapande är en
självklar sak. Men hos Sköld fick den, som
i ungdomlig skapariver »borstat upp» en
storm, lära sig att man först måste
behärska uttrycksmedlen för att klart kunna
uttrycka sina känslor. Under lärotiden
vaknar också Hedqvists intresse för
kompositionsproblemen mer och mer. Med största
iver och entusiasm kastar han sig över
Piero della Francescas fresker, analyserar
och försöker komma denne mästares
kompositionshemligheter på spåren.
Allt medan han arbetar hårt och
försöker få färgerna att klinga.
1932 samlar sig sex unga konstnärer till
sitt första framträdande. Det är Tage
Hedqvist, Curt Clemens, Lennart Gram,
Åke Pernby, Carl-Erik Gustafsson och
Sven Rapp. Platsen för deras brott blev
Sturegatan 26 — Svensk-Franskas
ursprungliga lokal. Under namnet »Sex unga»
inbjuder de så allmänhet och kritik att bese
sina ungdomsalster. Enligt vad som sades,
bestod deras främsta märkvärdighet i att de
inte hade utställt förut. Hedqvists
»Kustvaktens trädgård» tilldrog sig dock
berättigad uppmärksamhet med sitt »fria och
suggestiva anslag —• och något av
Kyl-bergs färgraffinemang». Det är nu en gång
så, att saker och ting — speciellt då konst —
måste ses i relation till vad andra gjort.
Det talas alltid om skolinflytande, om
osäkerhet, som lockar konstnären att forma
motivet i andra konstnärers anda. O. s. v.
Tage Hedqvist målar bl. a. som Edvard
Munch, Utrillo, Dufy, Erie Hallström,
Johan Johansson, Ragnar Sandberg och
Picasso. Dumt! Han målar som Tage
Hedqvist och kommer säkerligen att fortsätta
med det. Han visade sig redan vid sitt
första framträdande äga en rik
lyriskkoloristisk ådra, som han sedan byggt
vidare på i ständig kamp med nya
problemställningar.
Och så blir det tyst några år. Färgerna
är fortfarande mörka, men söker sig steg
för steg upp i ljuset. Det
tonåringspatetiska från t. ex. fjortonåringens stormtavla
får vika för en stramare, manligare
hållning. Tillsammans med Lennart Gram
gör konstnären 1935 en resa till Spanien,
där de ligger och målar i en liten fiskeby.
Här tillkommer bl. a. »Spanska
russinarbetare», som rent kompositioneilt
anknyter till vad Hedqvist just nu arbetar med.
Bortsett från att en hel del partier äro
onyanserade och liksom döda, och att färgen
inte alls äger den lyskraft till vilken han
nu kommit fram, är det »lösliga» här på
väg att försvinna. Det har gått upp för
honom — som han själv säger — att
uppborstning inte är något bevis på
temperament. »Temperament är inte sättet.»
162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
