Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fragment. Av Barbro Mörne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fragment
Av Barbro Mörne
Fjärran och nära.
De gångna åren liknar en gata på ett
stort skumt hav — en nästan utplånad fåra.
Men de senaste »händelserna» ser jag nära,
som ett soligt vågsvall mot några bruna
klippor på stranden.
Vågorna genomgick en mörk hemisfär
och fortsatte sedan i ljuset. Deras färd kan
jag aldrig beskriva. De första oansenliga
vågorna, som bröt sig väg, har jag glömt.
Den sista vågen minns ej den föregående.
Högspänning.
På resa kommer man givet till en
knutpunkt, där olika färdleder korsas, där tågen
går ut i olika väderstreck, där visslingar
och avgångssignaler fyller en med bävande
oro. För ens vakna syn öppnas ett
panorama åt söder, åt norr, mot en fjärran
brokig mångfald. Men det är som alla de skilda
riktningarnas dragningskrafter upphävde
varandra och medvetandet stannar
orörligt i en nästan plågsam spänning.
Gigantiska krafter är färdiga att sönderspränga
det och hindras bara genom Försynens lag
som låter dem upphäva varandra.
Stillheten är något att förundra sig över
— den skulle när som helst kunna byta
gestalt och som en eldflod störta ner över
oss, om den inte vore bunden.
Ett rum är slumpens.
Ingen tankebyggnad håller, där inte det
paradoxala är med. Det logiska i den gamla
vedertagna meningen är aldrig riktigt i
och för sig. I de många rummen måste
finnas ett reserverat för slumpen, för det
oförutsedda i all uppbyggnad och all
förstörelse.
Den mänskliga ordningsdriften verkar
förledande. Vi kommer inte närmare san-
ningen om vi gör vår tankebyggnad mer
konsekvent än världen.
Men viljan till syntes är mänskoandens
kriterium. Den mänskliga fantasin arbetar
ständigt i riktning mot enhet och
konsekvens. Anden reser höga byggverk —•
fyrtorn på ett mörkt hav. Men i samma stund
dessa jättar vill förklara universum
genom sig själva, är de dömda att störta
samman.
Ditt öde sover.
För den som förhåller sig passiv till sina
egna inre problem finns varken det goda
eller det onda till som realiteter. Vilket
som kommer att överväga beror på slump
och tillfälligheter. En aktivitet i djupare
mening är vaken och präglad av
medvetandet.
Det mycket rörliga, oroliga och flaxande
är en sjuklig form av passivitet. En
passivitet som vill härma aktiviteten.
Impulser ges alltid i alla riktningar.
Impulsiviteten är känslans kriterium — en
kraft på gott och ont. För impulsiviteten i
ditt väsen är du ej ansvarig.
Spontaneitet och medvetenhet ryms båda
inom dig. Den ena korsar ej den andras
väg. De utgör inga motsättningar. De är
två främlingar som möts flyktigt.
Ditt öde sover tills du väcker det. För
den passive är livets goda och onda makter
likt sovande, som inte gör någon förnär,
emedan de sover.
I detta spel gäller det att följa reglerna.
Spelreglerna är nedärvda hos oss själva,
men vi förfalskar dem i tro att det skall
förbättra situationen. De ges oss av
instinkt och samvete eller av en skärpt syn
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
