Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Snoilskys »demokratiska» historieuppfattning. Av Hugo Valentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilskys » demo kr atis ka^>
kis tor i eupfi fattn ing
Av Hugo Valentin
>—y A KL SNOILSKY tillhörde
»Frihetens sångarätt». Den frihet denna
svärmade för och besjöng, var av politisk art:
kamp för folkens rätt att sammansluta
sig på nationalitetsidéns grund och kamp
mot de konservativa regeringarnas försök
att bromsa den demokratiska utveckling,
som begynt med upplysningstiden och med
den franska revolutionens proklamerande
av de mänskliga rättigheterna. Nationalism
och demokratism hade sammansmälts till
en enhet: nationalliberalism. I dess anda
diktade den unge Snoilsky sina av Polens
och Italiens frihetskamp inspirerade sånger,
i vilka tidens pulsslag förnummos som i få
andra samtida skaldeverk. I
inledningssången till »Italienska bilder» (1864), diktad
året efter det polska upprorets kuvande,
hyllade den svenske högaristokraten icke
greve Cavour, som ju var det italienska
enhetsverkets egentlige grundare, utan
Garibaldi, »det simpla svärdet uppå Caprera».
Italiens och Tysklands enande bidrog till
att göra nationalliberalismen mindre aktuell.
Men huvudorsaken till dess nedgång var
en annan: själva dess ideologiska
grundvalar ödelades, då »folket», vars
»majestät», för att citera Talis Qualis kungssång,
de nationalliberala frihetsentusiasterna
tjänat och dyrkat, upplöstes i två kämpande
klasser, de besuttna och de exploaterade.
De nationalliberala ledarna hade överallt i
god tro uppträtt i »folkets» namn, såsom
»nationens män». De hade inte varit
medvetna om någon motsättning mellan
medelklassen, som de nästan alla själva
tillhörde, och de breda lagren, som ju icke
ännu voro mogna för självständigt
politiskt tänkande och handlande.
Sammandrabbningen mellan bourgeoisie och
proletariat efter februarirevolutionen 1848 var
ett varsel, vars innebörd endast få fattade.
Först kommunardupproret 1871, vars larm
återljuder också i Snoilskys diktning, kom
fjällen allmänt att falla från de högre
klassernas ögon.
Den politiska frihetens idé, vilken
småningom realiserades i form av
konstitu-tionalism, parlamentarism och allmän
rösträtt, förlorade sin allt överskuggande
betydelse. I stället kastade i allt vidare
kretsar den sociala frågan sin skugga framför
sig. De nationalliberala frihetsentusiasterna,
som svärmat för trikoloren, började i allt
större utsträckning rädas för den röda
fanan. De nationella värdena, så oändligt
dyrbara för dem, syntes hotade. Den
sociala revolutionens spöke avtecknade sig
olycksbådande vid horisonten. Men när det
gällde att besvärja det, gingo åsikterna
isär bland dem, som uppburit den
national-liberala frihetsideologien. Påfallande många
gingo över i det konservativa lägret. Andra
sökte rädda, vad som räddas kunde ur
det nationalliberala skeppsbrottet genom
att i princip ansluta sig till de sociala
reformsträvandena utan att därför ge avkall
på sin ungdoms nationella och politiska
ideal.
Till sistnämnda kategori hörde Snoilsky.
Hans ungdoms frihetspatos bottnade djupt
i hans väsen och i hans
barndomsupplevelser — oppositionen mot den stränge,
konservative fadern och mot lärartyran-
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
