Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Snoilskys »demokratiska» historieuppfattning. Av Hugo Valentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hugo Valentin
niet i Klara skola — och han kom även att
som äldre länge inta en relativt frisinnad
ställning till dagspolitiska frågor. Jämte
Viktor Rydberg ansågs han en tid som
svenska akademiens »röda får». Och
eftersom ju Snoilsky icke blott var en
aristokrat till börden utan även till hela sitt
väsen, något som hans senaste biograf,
Per Hallström, med rätta betonat, kan det
vara skäl att understryka, att den svenska
adeln icke endast varit eller var ett
konservativt element. I århundraden hade den
varit konstitutionalismens bärare och
vär-nare, och 1800-talets liberala ideer av
franskt och engelskt ursprung läto sig utan
svårighet förena med svensk
adelstradi-tior.. En av Karl Johans-tidens främsta
liberala ledare, Carl Henrik Anckarsvärd,
förklarade sig, betecknande nog, från sin
far ha ärvt känslan för frihetstidens »ideal
av mänsklig sällhet». (Det går, om man så
vill, en linje från medeltidens svenska
högaristokrater till moderna
riksdagspolitiker av Carl Carlsson Bondes, Raoul
Hamiltons och Erik Palmstiernas typ.)
Men aristokratiens politiska radikalism
förenades ofta med stark social
konservatism. Då under 1800-talets senare
decennier den sociala frågan blev allt mer
brännande, uppstod en spänning mellan båda,
vilken oftast resulterade i den senares
seger. Sällan transformerades politisk
radikalism till socialt framstegspatos.
Det är ovisst, hur striden skulle ha avlupit
för Snoilskys del, om ej hans skilsmässa och
nya äktenskap med den kvinna han
lidelsefullt älskade, bragt honom i
oppositionsställning till hela den tongivande
societeten, vilken betraktade honom såsom den
där brutit mot samhällets och religionens
heligaste lagar. Henning Hamilton skrev
till Viktor Rydberg: »Jag sörjer Snoilsky
mer, än om döden bortryckt honom ur
vår krets.»
Utstött av den samhällsklass, han genom
börd och ställning tillhörde, gick Snoilsky
1879 i frivillig landsflykt, varifrån han
först efter många år återvände. Helt blev
han aldrig tagen till nåder. Han blev
visserligen själv inbjuden till hovbalerna i
Stockholm men icke hans grevinna, vilket
naturligtvis föranledde honom att
utebliva, en bagatell visserligen, men
belysande för det oscariska samhällets
mentalitet.
Den kränkande behandlingen från
ståndsbrödernas sida kom Snoilskys aldrig helt
släckta frihetspatos och tyrannhat att
flamma upp i ljusan låga. Det har
träffande sagts •—■ av Henry Olsson — att
skalden på sin och sin makas förföljare
överflyttade det intensiva hat, han
tidigare ägnat Polens och Danmarks
förtryckare, och att han själv på så vis
predispo-nerades att identifiera de lidande
samhällsklassernas förtryckare med den
härskarklass, som utstött honom själv. En annan
sak var, att hans aristokratiska väsen
hindrade honom att helt solidarisera sig
med de förtryckta. Snoilsky var ingen
Byron, ej heller någon Lassalle.
Svedan efter slagen brände givetvis
häftigast under de första åren efter det
att han brutit sig ut ur sin miljö. Den
lindrades dock genom den hjärtlighet
varmed hemlandet mottog hans Nya
dikter, som utkom i Stockholm den 1 juni
1881. Men ännu flera år därefter uttalade
han sig med största bitterhet om sina
ståndsbröder. Och på sommaren 1883
skrev han till sin vän Magnus Lagerberg:
»Alla mänskliga framsteg på andens och
materiens område räkna, vad vårt sekel
angår, sina anor från samma odödliga 1789
års principer, vilka gjorde rent hus med
så mycket tyranni, skrå- och tanketvång.»
Mer oförbehållsamt kunde man knappast
acceptera arvet från franska revolutionen.
Snoilskys oppositionella inställning till
den härskande rikemansklassen i förening
med hans ängslan för kommande sociala
omvälvningar och hans känsliga mora-
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
