- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiosjätte årgången. 1947 /
206

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Snoilskys »demokratiska» historieuppfattning. Av Hugo Valentin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hugo Valentin

knappast något spår av men väl av
motsatsen. Det är icke »moralistisk pacifism»,
då skalden låter en hemvändande karolin
(»Slottsherren») förklara sig ha fått nog av
blodsutgjutelse och längta efter att i frid
bygga upp, vad kriget ödelagt.
Frihetstidens ständer voro inga moralistiska
pacifister, därför att de läto prägla en
minnespenning över Nystadsfreden med
inskriften Ferrum splendescat arando (»Må
järnet glänsa som plogbill»). I dikten
Brandklipparen, där skalden efter Dalins
berömda förebild framställer svenska
folket under bilden av en häst i olika
konungars tjänst, angripes Karl XII:s krigspolitik.
Skalden säger här på vers, vad han i brev
till Estlander uttryckte på prosa med
orden: »Gud, hur han (Karl XII) hanterat
oss!» Men icke heller detta är pacifism.
Detsamma kan sägas om de båda andra
nederlagsdikterna: Hemkomsten och På
Värnamo marknad. De ge mörka bilder
från de dagar, då det svenska
stormaktsväldet störtade samman, men av principiell
eller känslomässig pacifism finnes där intet.

I dikten På Värnamo marknad är
givetvis »folket» närvarande, här representerat
av Per och Kersti. Även de andra
nederlagsdikterna kunna möjligen på liknande
sätt sägas handla om menige man. Men i
samtliga övriga »bilder» gör folket, där det
förekommer, endast tjänst som staffage.

En annan sak är, att skalden då och då
ger uttryck åt sympati för den genuina,
av utländska inflytelser oberoende
svenskheten, »den gamla svenskhet, som finns
kvar hos Jerker», såsom han uttryckt det
i en sonett från början av 1870-talet.
Slottsherren — i den så benämnda dikten — vill
bo i ett hus »av svensk och kärnfrisk fur»;
då Brillant, en paradhäst från Ludvig
XIV:s stall, ej vågar sig in i stridsvimlet
vid Lund, får »den kung, som trofast med
folket gick», av folket självt en häst av
svensk bonderas, den trogna, modiga
Brandklipparen o. s. v. Men dylikt förhärligande

av vad som ansågs vara nationell egenart,
hörde till god ton bland 1800-talets
fosterländska talare och skalder och innebar
intet uppseendeväckande.

Med hänsyn till Snoilskys s. k.
demokratiska historieuppfattning är det särskilt
viktigt att dröja vid åskådningssättet i de
svenska bilder, som spegla Gustaf II
Adolfs, Kristinas och Pfalzarnas tid, det
skede i Sveriges historia, som för skalden
liksom för det med honom samtida
konservativa härskarskiktet framstod i förklarad
dager. Att sextonhundratalet var en tid
av största social spänning, därom ges
icke ens en antydan i Svenska bilder. De
lidanden, som drabba menige man, åsamkas
blott, direkt eller indirekt, av rikets fiender.

Detta gäller även På Värnamo marknad.
Bööks påstående, att denna dikt
»exemplifierar det hänsynslösa förtryck, som
utövats mot de ringa», förefaller icke
motiverat. Snoilsky har säkert ej heller avsett
att framställa saken så. 1719 års kungliga
kungörelse om nödmynten, vilken
länsmannen uppläser på marknaden, drabbar
alla lika, oberoende av stånd och klass.
I betraktande av att stormaktstidens
skattebördor företrädesvis lades på de ofrälses,
särskilt på böndernas, axlar, kan den rent
av betecknas som demokratisk. För
effektens skull bibringar skalden läsaren den
uppfattningen, att nödmynten ägde sitt
nominella värde, ända tills de plötsligt
gjordes värdelösa genom regeringens
påbud. I själva verket förhöll det sig så, att
de länge »varit i ringa anseende», som det
eufemistiskt hette i kungörelsen. Men vare
sig man utgår från att nödmynten
småningom gjordes värdelösa till följd av
allmänhetens bristande förtroende, vilket
förhållande i så fall Pers och Kerstis
husbondefolk icke kände till eller bedrägligt förtego,
då de utbetalade deras innestående löner,
eller genom administrativt ingripande, så
framställes icke saken av Snoilsky som en
hänsynslöshet just mot de fattiga.

206

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:11:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1947/0236.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free