Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Snoilskys »demokratiska» historieuppfattning. Av Hugo Valentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilskys »demokratiska» historieuppfattning
Summa summarum: när man läser
Snoilskys dikter, får man det intrycket, att det
ej funnits någon social fråga i Sverige före
skaldens egen tid, och att särskilt
1600-talet var den nationella enighetens gyllene
era.
Hurudant detta tidevarv egentligen tedde
sig ur de breda lagrens perspektiv, därom
har som bekant stått strid i våra dagar och
detta ej blott i fackmannakretsar. Det
må vara tillräckligt att peka på
diskussionen kring Axel Strindbergs »Bondenöd
och stormaktsdröm» och kring Vilhelm
Mobergs »Rid i natt». Generella omdömen om
hela tidevarv — liksom om hela folk —
äro naturligtvis vanskliga. Frågan om i vad
mån allmogen var faktiskt rättslös i
1600-talets Sverige—hela domarekåren
behärskades ju av adeln — kräver givetvis ännu
grundliga undersökningar, innan den kan
besvaras tveklöst. Men det är obestridligt,
att 1600-talets feodala klassystem vilade
som ett tungt tryck på de utsugna
bönderna, att adelsj orden till följd av
aristokratiens skrupelfria intressepolitik hastigt
växte på statens och böndernas bekostnad,
så att till slut, före 1680, hela det
självägande bondeståndet syntes stå inför sin
undergång, samt att de i utlandet gjorda
erövringarna praktiskt taget kommo blott
adeln, särskilt riksrådsadeln, till godo.
Släkterna Brahe, De la Gardie och
Oxenstierna innehade före reduktionen
tillsammans I/2a av Sveriges jord och sistnämnda
släkt 1/I0 av Livland.1
Det vore orimligt att anakronistiskt
förebrå 1600-talets adel, att den ej ägde en
senare tids socialetiska åskådningssätt. Den
1 I de ofrälse ståndens besvärsskrift till
drottning Kristina 1650 hette det: »Vad ära och
beröm haver Eders Kongl. Majestät av främmande
lands underkuvande, när några få skola dem
besitta och till överflöd riksens patrimonium och
egendom i fäderneslandet förminska? Eller vad
hava vi utomlands vunnit, när vi vår frihet hemma
förlora ?»
var ej mer brutal eller egoistisk än
härskarskiktet i det övriga Europa. Men man
kan å andra sidan icke heller förundra sig
över att 1600-talets bönder, ej blott
frälsebönderna, på vilkas arbete adeln levde,
utan också skattebönderna, som med
näbbar och klor värjde sina gårdar och sin
frihet mot mäktiga, jordhungriga
adelsmän, ägnade aristokratien ett våldsamt
hat, mot vilken den ovilja, som 1879
strömmade mot sågverksbolagen och
sågverkspatronerna i Sundsvallstrakten, torde
ha tett sig som mycket svag. Två år efter
Westfaliska freden hade de ofrälses
förbittring mot adelstyranniet stigit till den grad,
att inbördeskriget syntes stå för dörren.
Helt visst lindrades allmogens förtryck,
vilket ingalunda upphörde med reduktionen,
ibland genom patriarkalisk omsorg om de
undertydande. Men det utgör likafullt ett
av den svenska stormaktstidens mest
karakteristiska drag. Snoilsky har
avsiktligt eller oavsiktligt blundat därför. Hans
medkänsla för de förtryckta, hans entusiasm
för rebellen contra tyrannen, som präglar
ej blott många av hans dikter från
1860-talet utan även några av hans senare —
Tatterskan (1882), Rebell (1884) — gjorde
halt inför Sveriges historia.
Då Snoilsky i likhet med t. ex. Georg
von Rosen och andra samtida
historiemålare ville levandegöra denna för Sveriges
folk, var ett av hans främsta syften därmed
att stärka nationalkänslan och skapa
nationell enighet och samling. Det torde
icke vara förmätet att påstå, att detta mål
sent omsider nåtts, ehuru icke på de vägar,
som Snoilsky och andra än mer
konservativa romantiker anvisade, då de lanserade
allehanda »myter» om gångna tider och
särskilt om den svenska stormaktstiden.
Man kan tillägga, att de säkerligen gjorde
detta i god tro. De sågo i stormaktstiden
blott vad de ville se, i överensstämmelse
med den undermedvetna drift, som
psykologerna kalla förträngning. »Föreställningen
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
