Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Snoilskys »demokratiska» historieuppfattning. Av Hugo Valentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hugo Valentin
om ett enigt folk, som underkastar sig
svåra umbäranden för att genomföra stora
krigsföretag, den föreställningen gav
moraliska lärdomar, särskilt tillämpliga på den
missnöjda arbetarklassen i samtiden»
(Staffan Björck).
Symtomatiskt intressant är den förut
nämnda dikten Slottsherren, som skildrar
en karolinsk aristokrats återkomst efter
Karl XII:s död, en parallell till den ungefär
samtidigt diktade Hemkomsten, där
huvudpersonen är en enkel soldat, som vid sin
återkomst finner sin ungdoms brud gift
med en krympling, som för sitt lytes skull
förskonats från krigstjänsten. Slottsherren,
vars stolta borg bränts ned av ryssarna,
mötes vid sin hemkomst av sina
underlydande, mest uthungrade gubbar och
barn i lappade helgdagskläder. Den gamle
fogden, som för deras talan, berättar, att
han ur det brinnande slottet med fara för
eget liv lyckats rädda en enda sak: det
fältherresvärd, som tillhört slottsherrens
stamfar. Fogden tillägger, att han hoppas
få se slottsherren draga det i ett
kommande hämndekrig mot moskoviten, men
att det till dess må pryda den borg, som
snart skall återuppstå ur askan. Hans
slutord må anföras in extenso:
De gode bondemänner här
har grundat ut ett sätt
att visa eder, huru kär
de alltid haft er ätt.
De bedja som en gunst allen
att för ert nya slott
få fälla timmer, bryta sten
mot halv dagspenning blott.
Man kan fråga sig, om det någonsin i
världshistorien förekommit, att svältande
bönder anhållit att som en nåd få uppbygga
sin herres slott mot halv dagspenning. Men
liksom underhavandena innerligt älskar sin
husbonde och hans ätt, så är denne full av
ömhet mot dem. Rörd avböjer han deras
erbjudande:
Slikt offer tar jag ej emot
för denna stenhops skull,
så länge obrukt finns en fot
av mark för skördegull.
Han tackar sin trogne fogde för att han
räddat svärdet, mer dyrbart för honom än
alla andra ägodelar, men förklarar sig skola
bevara det i det enkla trähus, som han
tänker bygga sig i stället för sitt nedbrända
slott.
Denna dikt tyckes av recensionerna att
döma ha slagit an på samtiden. Snoilskys
kunglige vän Oscar II, som fått läsa den i
manuskript ett halvår innan den
publicerades, bekände i brev till honom, att den
pressat strida tårar av rörelse ur hans
ögon. En mer realistisk eftervärld
förhåller sig givetvis mer reserverad. Men som
bidrag till Snoilskys psykologi och sociala
inställning har den sitt värde vid sidan av
t. ex. Den tjänande brodern. Båda vittna
om skaldens medkänsla för de förtryckta
och om hans ärliga vilja att påverka
opinionen till deras förmån men också om
hans oförmåga att emancipera sig från sin
samhällsklass speciella åskådningssätt.
Förhållandet mellan samhällsklasserna
betraktade han alltid s. a. s. från slottsfönstret.
Det gick aldrig upp för honom vare sig
för-ståndsmässigt eller känslomässigt, att de
sociala åskådningssätten äro betingade av
samhällets speciella organisationsformer och
att de härskande och undertryckta skiktens
samhällssyn och beteenden icke kunna
förändras genom aldrig så välmenta
moralpredikningar utan endast genom att
samhället självt reformeras. Under sin sociala
epok under 1880-talet fantiserade han om
möjligheten av att åstadkomma en
»jämkning» i samhällsklassernas dåvarande
förhållanden »genom en nyvaknad
kristendom på grundval av friheten och
broderligheten» — ett uppfattningssätt av samma
art och av lika verklighetsfrämmande
beskaffenhet som den åskådning vi mött i
dikten Slottsherren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
