- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiosjätte årgången. 1947 /
215

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Matronan i Efesus. Av Petronius Arbiter. Översatt av Ehrenfried Lundberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Matronan i Efesus

Ja, själva överheten måste avlägsna sig
med ett avböjande svar. Redan hade denna
oförlikneliga fru, begråten av alla
människor, tillbragt den femte dagen utan någon
föda. En mycket trogen flicka betjänade
den bedrövade damen och lät hennes tårar
följas av sina egna. Så ofta lampan i
gravvalvet var nära att slockna, hällde hon
åter olja däri. Hela staden talade därför
blott om denna maka, och alla människor
av alla stånd erkände, att detta var det
mest strålande exempel på kärlek och
kyskhet, som de någonsin hade upplevat.
Emellertid befallde ståthållaren i provinsen, att
några rövare skulle korsfästas nära den
byggnad, där frun begrät sin nyss avlidne
man. Följande natt märkte en soldat, som
hade vakten vid korsen, för att man icke
skulle kunna begrava de korsfästa, ett ljus,
som sken helt klart bland gravarna, och
hörde klagoskrik och suckande. Enligt ett
fel, gemensamt för hela människosläktet,
brann han av begär att få veta, vem som
var där, eller vad som där förehades. Han
steg alltså in i gravhuset, och då han fick
se en den skönaste kvinna, studsade han
ett ögonblick, troende, att det var ett spöke
eller en av de underjordiska andarna. Men
då han såg den dödes kropp ligga
därbred-vid, såg tårarna och det av naglarna sargade
ansiktet, så trodde han, såsom han med
rätta kunde tro, att det var en kvinna, som
icke kunde uthärda förlusten av sin make.
Han bar därför sitt lilla matförråd in i
gravvalvet och började att bedja den
bedrövade att inte framhärda i sin gagnlösa
sorg och inte martera sitt bröst med suckar,
som vore henne till ingen nytta. »Vi måste
ju alla dö, och alla måste vi in i detta samma
hus.» Och han tillfogade allt vad som är
ägnat att böta ett sjukt hjärta. Men damen,
ännu mera uppskakad genom främlingens
tröstegrunder, sargade förtvivlad sin barm,
rev av sig hår och lade det på sin mans lik.
Dock gav soldaten ej tappt utan försökte
att med samma övertalning erbjuda damen

mat, tills slutligen flickan först, övervunnen
av vinets ljuvliga lukt, själv sträckte
handen mot den vänlige bedjaren, vederkvickte
sig med mat och dryck och i sin tur begynte
att söka beveka sin oböjliga matmor, i
det hon sade: »Vad skall det väl gagna dig,
om du genom hunger förstör dig, om du
begraver dig levande, om du förr, än ödet
bjuder, uppger din oskyldiga anda? Tror
du då, att den avlidnes själ vet av detta?
Vill du ej åter leva upp? Vill du ej lägga
bort kvinnliga fördomar och, så länge det
är tillåtet, njuta livets fröjder? Den dödes
lik borde självt påminna dig om att du måste
leva.» Ingen människa är olydig, om man
tvingar henne att äta eller att leva. Damen,
som var alldeles utmattad genom flera
dagars fastande, fann sig i att man sökte
mildra hennes halsstarrighet och mättade
sig lika begärligt med maten som flickan,
vilken redan för länge sedan blivit
besegrad. Men nu vet ni nog, vad som plägar
anfäkta människan, när hon har ätit sig mätt
och druckit. Med just den insmickrande
övertalning, varmed soldaten hade förmått
kvinnan till att leva, angrep han nu även
hennes dygd. Hon, den kyska, tyckte inte,
att han var ful, inte tölpaktig, och flickan
hjälpte honom att vinna hennes gunst, i
det hon sade: »Vill du strida mot även en
kärlek, som behagar dig?» — Varför skall
jag längre uppehålla er? Ej nog med att
damen avstod från fastandet, soldaten
segrade också i den andra striden. De tillhörde
alltså varandra icke blott denna natt,
varunder de firade bröllop, utan även den
följande och den tredje natten. Men
försiktigtvis stängde de dörrarna till gravbyggnaden,
för att var och en av bekanta eller
obekanta, som kom dit, skulle kunna tro,
att den kyska hustrun hade uppgivit andan
över sin mans lik. Och soldaten fröjdade sig
lika mycket över damens skönhet som över
deras hemlighet, och han köpte alla de rara
saker, som hans tillgångar medgav honom
att köpa, och medförde dem gång på gång

215

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:11:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1947/0245.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free