Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Berta Hansson. Av Torsten Bergmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berta Hansson
Därmed är något sagt men inte mycket.
Man kan placera henne genom jämförelser
och så komma något närmare en
bestämning.
Ett namn som nästan till leda nämnts i
snart sagt varje recension är Schjerfbeck,
och det är på tiden att avliva myten om
påverkan från det hållet. Berta Hansson
såg Schjerfbeck första gången på
minnesutställningen hos Stenman hösten 1946. Visst
finns det iögonenfallande
överensstämmelser. Båda ha målat barn med summarisk
enkelhet och med betoning av det anemiska
och kantiga. Båda ha en speciellt kvinnlig
förmåga att besjäla sina modeller. Men de
båda sinnelag som ligger bakom är vitt
skilda. Schjerfbecks syntetiska — eller för
att använda Erik Blombergs uttryck —
sublimerade form är liksom uttryck för en
trött resignation inför verklighetens
mångfald, en åldrings visioner av den flyktiga
själen i allt synligt. Berta Hansson har en
mer aktiv inställning, hennes figurer har en
robust kraft och hennes tavlor en ofta frän
verklighetsdoft.
Däremot kan det ge mera att sätta Berta
Hansson i samband med annan finsk konst
av mera nationell karaktär, Sallinens t. ex.
Det är inte heller här fråga om påverkan
utan om en överensstämmelse på djupare
grunder. Berta Hanssons konst har fötts
ur en intim och långvarig kontakt med en
miljö som har så många likheter med den
finska att släktskapen är helt självfallen och
endast blir ett kriterium på äktheten i
hennes upplevelse och uttrycket för den.
Den del av södra Lappland som är Berta
Hanssons konstnärliga revir är ett land med
skogar, myrar, sjöar och älvar, ett land med
avstånd. Och hennes by har ännu något av
fattigt nybyggarsamhälle över sig, dess
befolkning har ödsligheten och avstånden i
ögon och åthävor, och landskapets karghet
och oginhet har präglat deras kroppar.
Härav det finska i hennes måleri.
Men det är inte nödvändigt att gå över
Birgitta spelar. Oljemålning. 1944.
Kvarken för att placera Berta Hansson i ett
rätt konstnärligt sammanhang. Berta
Hansson är en av bidragsgivarna till det
norrländska fack i svenskt måleri, som genom
sin puristiska karaktär är tydligt
avgränsat från övrigt norrlandsmåleri. Berta
Hanssons måleri kan naturligtvis inte
kallas för purism, det skulle iunebära en
alltför stor begreppsupplösning. Men det
hör utan tvivel hemma i denna krets,
vilken har Helge Linden som ledande
figur och Vera Frisén som det andra
kvinnliga namnet. Helge Lindens andel
som impulsgivare och vägledare för de
övriga är säkert betydande. Hans lugna
och rena bilduppbyggnad har utan tvivel
varit en stabiliserande och riktningsgivande
faktor i utbildandet av vad jag i brist på
exaktare beteckning kallar den
norrländska purismen. Denna är i intet av de
relevanta fallen en självpåtagen ism, ett
utifrån hämtat stilideal, utan har
uppstått som en naturlig följd av viljan
att skildra ett landskap som s.a.s. i sig
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
