Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Johannes Bureus — mystikern och profeten. Av Sten Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes Burens
tusiasm förunnades skåda en ny »science
admirable».
Bureus bildar intet undantag från
regeln. Han var under senhösten 1613 stadd
på resa tillsammans med konungen, man
hade kommit till Tuna i Dalarna, och tidigt
på morgonen den 5 december uppsöktes
Bureus av den gudomliga nåden. Någon
beskrivning av händelsen har han tyvärr
aldrig lämnat efter sig, men av skilda
antydningar kan man utläsa, att han denna
stund menat sig fått full och odelad
kunskap om den gudomliga sanning som »ingen
författare kunnat yppa». Han talar några
år senare om detta märkliga ögonblick
som ett momentum excitationis, en stund
av hänryckning. Guds vilja med honom
och hans liv uppenbarades nu, den heliga
skrifts hemliga innebörd stod plötsligt med
överväldigande tydlighet klar för honom,
ja mig den ovärdigaste — utbrister han
ett år senare — är skriften som en dag
vilken förut varit natt. Hänryckningen i
Tuna betecknar en vändpunkt i Bureus’
levnad. Från denna tid framstår han som
profet och domedagspredikant, en av Guds
utkorade, vilken uttryckligen kallats av
dylika uppdrags givare. Hädanefter är han
helt teosof och överbringare av sin Herres
vilja.
Det betyder inte, att Bureus —• som då
var en fyrtiofem års man — under sitt
tidigare liv varit ett världens barn, en
Saulus eller en Augustinus. Han var åtminstone
sedan 1590-talets första år fången i en
mystisk spekulation av stor intensitet.
Men den var inte i djupaste mening kristen
utan ett uttryck för den lärdes studier i en
vidsträckt filosofisk litteratur. Först
uppenbarelsen 1613 öppnade för Bureus de
bibliska mysterierna och gjorde honom till
deras tolk inför en förblindad samtid.
Tidigare hade han ingen egen förkunnelse,
och de skrifter eller anteckningsböcker som
bevarats från denna tid bestå mestadels av
hopade utdrag och excerpter från mystiska
Teosofisk figur ur en
Bureus-handskrift i Linköpings
stiftsbibliotek.
naturfilosofer och platonska gudssökare.
Med sin medfödda läggning för drömmerier
och dolda undermeningar kände Bureus
sin samhörighet med dessa författare, han
tröttnade aldrig att hämta glädje och
upp-byggelse av deras skrifter, men han är
ännu en sökande, han tror sig kunna finna
sanningen genom att foga samman dess
brutna stycken ur de gamla tänkarnas
verk. Bureus förvärvade sig därigenom en
lärdom som i den tidens Sverige var
enastående. De senantika platonikerna,
medeltidens alkemister, Cusanus, Paracelsus och
paracelsisterna, Agrippas magiska skrifter,
de kristna kabbalisterna — dem studerade
han, alltid beredd att pressa fram det ur
religiös synpunkt väsentliga. Och detta var
för honom läran om Gud som människans
mål, hinsides den jordiska ofullkomligheten.
Denna väldiga litterära tradition, vilken
var den enda som Bureus brydde sig om,
var till sin djupaste syftning märkvärdigt
enhetlig. Den återgick på den senantika,
hedniska filosofi som brukar betecknas
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
