Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Johannes Bureus — mystikern och profeten. Av Sten Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Lindroth
»Sigill» föreställande
nordlands-lej önet.
Ur en Bureushandskrift i Uppsala
univ er si tetsbibliotek.
tisk tydning; lejonet som skulle störta
kejsaren och Kristi fiender —- de påviske —
kunde, menade man, ingen annan vara än
den svenske konungen, vars ingripande
man med allt mer stegrad förväntan
emotsåg. Bureus, vilken som så många andra
börjat grubbla över den paracelsiska
lejonsymbolen, gav den emellertid en annan
tydning. Han införlivade den med sin teologiska
spekulation, och där kom den att tilldelas en
märklig roll.
I Uppenbarelsebokens dramatiska
skildring av den yttersta tidens händelseförlopp
möter oss också lejonets gestalt. Som
lejonet av Juda stam öppnar han den
förseglade bokrulle, vilken Herren håller i sin
hand. Denna bok var, menade Bureus med
en äldre tradition, bibeln; med hjälp av
Davids nyckel förmådde lejonet låta upp
skriftens hemliga mening. Men vem hade
Johannes apokalyptikern syftat på med
detta lejon? Naturligtvis på Kristus,
telningen av Davids rot. Men en sådan
tolkning tillfredsställde inte Bureus. Hade inte
Paracelsus i sin profetia förutsagt, att från
Norden skulle ett lejon komma för att skapa
ett fridens rike åt alla sanna kristna? Och
hade inte han, Bureus, alltsedan
uppenbarelsen 1613 fått i sin hand den nyckel
som öppnade skriftens hemligheter, de
apokalyptiska årtalen? Av dessa ojäviga
förhållanden tvingas Bureus, med sin
vanliga kombinatoriska skicklighet, till den
slutsatsen, att han själv är detta lejon,
kungjort i Uppenbarelseboken och än
vidare omtalat i den paracelsiska spådomen.
Senast 1630 har han gjort till sin denna
uppfattning, som han finner styrkt också
av andra skäl; han understryker t. ex.,
att orden »av Juda stam» i latinsk form
äga talvärdet 1568 — det var hans eget
födelseår. I Uppenbarelseboken möter
lejonet också som ett av de fyra väsenden,
kerubim, vilka stå runt Guds tron. I denna
form har lejonet, menar Bureus, föregåtts
av den kerub som hade en människas
ansikte och av oxen (Upp. 4: 7). Med den
första förstår han Johan Huss och med oxen
Luther; han själv, lejonet, har dock än
väldigare ting att predika än sina
föregångare, ja — förkunnar Bureus med den
utvaldes våldsamma självkänsla — »ingen
annan av härolderna eller någon annan av
fäderna skulle kunna uppenbara detsamma
som detta lejonet».
Det är i sin ålderdoms viktigaste verk,
Nordlandalejonsens Rytande (1644), som
Bureus i utförligt skick framlagt denna
lära om mänsklighetens sista öden och sin
egen oerhörda roll i detta drama. Han är
själv det nordlandalejon vars rytande skall
väcka de sovande folken medan tid ännu
är. Han är också den turturduva om vilken
profeten Jeremia (8; 7) talar; före den
uppträdde svalan, som var Huss, och tranan,
som var Luther. Därom sjunger Bureus i
sina egendomliga Nymärevisor:
I Bömen hördes svalan,
i Saxland tranan var,
i Norland utan dvalan
hörs duvan uppenbar.
Så identifierade sig Bureus med de i
skrifterna lönligt eller uppenbart bådade vitt-
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
