Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Johannes Bureus — mystikern och profeten. Av Sten Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes B ur e us
nen, vilka Gud kallat att predika inför
domen. Han skulle skänka tröst åt de
gud-fruktiga men skräck åt de vantrogna
genom att förtälja om den tid då Herren
kommer att döma levande och döda. Han
ensam av människor vet, när detta skall
ske.
Guds ande hade sänkt sig över Bureus.
Sannerligen — utbrister han — honom
har skänkts vad ännu ingen fått! Men
därom ville nog flera av hans samtida
tvista. Just under dessa år växte de
apokalyptiska profeterna som svampar ur
jorden. Runt om i de evangeliska länderna,
men särskilt i det olyckliga tyska riket,
grepos många av den gudomliga kallelsen
och talade oerhörda ting. De voro oftast
folkliga svärmandar, obildade bönder eller
hantverkare, som plötsligt trodde sig
delaktiga av den gudomliga kraften. I Sachsen
gick en man kring och utgav sig för Guds
son, en würzburgare, som kallade sig
»utvald och krönt konung av Jerusalem»,
profeterade om kejsarens snara död; vid
1620-talets mitt verkade i vårt land en extatisk
tysk skräddare, avrättad i Stockholm,
vilken framträdde som det heliga romerska
rikets ärkemarskalk, judarnas, israeliternas
och svenskarnas konung och annat
dessutom. Vi måste inordna Bureus bland dessa
män. Själv berättar han i sina
anteckningar om en präst vid namn Bernhard,
som löpte rasande i Stockholm och trodde
sig vara Uppenbarelsebokens fjärde ängel
med skålen. Det var just vid den tid, då
han själv synes ha kommit till klarhet över
sin egen kallelse som det apokalyptiska
nordlandalejonet. Väl stegrades aldrig
Bureus’ förkunnelse till det mått av extas
eller t. o. m. ursinnigt raseri som
kännetecknade dessa ofta patologiska typer, men
Bureus och den stackars stockholmsprästen
(vars anspråk han uppenbarligen ogillade)
voro dock samma andas barn. Ängel eller
lejon, Guds son eller ärkemarskalk —
gemensam för dessa män var en kallelseviss-
het av våldsamt och stundom osmakligt
slag. Och dock föras vi också med dem in i
den religiösa mystikens väsen. Ty om
mystikerns kännetecken är detta, att han
äger ett mera innerligt eller våldsamt
personligt förhållande till Gud än andra
människor, så menade de, att just så kände de
det, de voro vissa därom och beredda att
under profossens bila lida döden för denna
övertygelse. Den stigmatiserade jungfrun,
lekmannen med Gud i hjärtat eller helgonet
inför den himmelska synen äro variationer
på samma tema, närmare bestämda av
personlig läggning och tidens föreställningar.
Bureus’ apokalyptiska skrifter utgöra ett
av de säregnaste vittnesbörden om vår
stormaktstids intellektuella liv, och deras
upphovsman betraktade dem otvivelaktigt
som det tyngst vägande i sitt livsverk.
Men denna mångfrestande ande ägnade sig
under sina mogna år också åt andra
manifestationer av den vishet som inte är av
denna världen. Det är betecknande för
den epok Bureus tillhörde, att han därvid
knöt an till naturfilosofien. Men de gamla
tänkarna kunde dock inte — förklarade
han numera —■ helt förklara universums
gåta. Också i dessa frågor måste den heliga
skrift fälla utslaget. Från 1630-talets mitt
uppdrog Bureus i flera arbeten
grundlinjerna till en kosmologi. Den aristoteliska
filosofi som alltjämt behärskade den
akademiska undervisningen, bekymrade han sig
inte om. Blott Moses och profeterna kunde
ge honom en nyckel till förståelsen av
världen, dess skapelse och byggnad. För Bureus
och hans meningsfränder fick bibeln en
betydelse långt utöver den vanliga, därför
att de tolkade den »mystiskt». Med
grubblande håg letade de där efter dolda
undermeningar och allegorier, sökte en annan
innebörd än den skenbara. Vi ha numera
svårt att sätta oss in i denna bibelsyn, för
vilken varje ord i den gudomliga texten
var ett mysterium, en skattkammare
vartill man blott behövde finna nyckeln;
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
